Briljant om psykisk sjukdom

För några dagar sedan fick jag ett tips om att man får köpa En kärlekshandling av Jeffrey Eugenides i inbunden form på Akademen för 2 euro. Möjligtvis finns den fortfarande kvar, och då är det nog bäst att bara gå och köpa den!

Eugenides lär för c tio år sedan ha gjort enorm succé med romanen Middlesex som jag helt missade, så En kärlekshandling är för min del den första bekantskapen med den amerikanske författaren. Och romanen är verkligen amerikansk, i ordets bästa bemärkelse. Intrigen är omsorgsfullt utformad, personerna känns verkliga, berättandet är detaljerat men ändå smidigt och levande.

Romanen är ett triangeldrama som utspelas i akademisk miljö. (Aka-porr lär man nuförtiden kalla böcker som skildrar den akademiska världen, inhämtar jag när jag skummar recensionerna av boken.) Men det som är briljant i den här boken är inte kärleksskildringarna, utan skildringen av den bipolära sjukdom som en av huvudpersonerna lider av.

Sällan läser man en så inträngande, trovärdig och hjärtskärande beskrivning av hur det är att leva med psykisk sjukdom. Bara för den sakens skull lönar det sig att läsa boken, men också intrigen i övrigt och den fina personskildringen gör sitt till att göra den till en riktig bladvändare.

För litteraturvänner finns här dessutom massor av roliga hänvisningar till litterära klassiker. Boken har ändå inte fått särskilt bra recensioner, åtminstone i Sverige. Konstigt. Om inte det här är en bra roman, hur ska en bra roman då se ut?

Finlandia: Ungdomsminnen

Olli Jalonens Miehiä ja ihmisiä hörde till årets Finlandiakandidater. Romanen är en traditionell berättelse om en ung man som genomgår sina första vuxenerfarenheter gällande arbete, kärlek och kamratskap.

Händelserna i boken sammanfaller med mina egna ungdomsår, och mycket känns därför bekant på ett smånostalgiskt vis - den tidens musiker och politiker, till exempel. Och det är ju trevligt.

En annan sak som jag gillar med boken är att den inte är överdrivet sorglig. Föräldrarna är inga alkoholiserade busar, arbetsgivaren på sommarjobbet är visserligen snål men ändå rätt hygglig. Det enda riktigt hemska i boken är den behandling som huvudpersonens utvecklingsstörde kompis råkar ut för. Tidstypiskt också det - i dag är mobbning av personer med utvecklingsstörning ju inte alls accepterat, även om det säkert förekommer.

Romanen är alltså sympatisk, ibland lite gripande, ibland lite humoristisk. Ändå kändes den väldigt trög och jag såg aldrig fram emot att försjunka i den utan läste pliktskyldigast ett stycke då och då. Är man bortskämd med Knausgårds uppväxtskildring där varje mening riktigt vibrerar av intensitet?

Gripande om pälsfarmare

Årets finlandssvenska romaner ringar verkligen in vitt skilda zoner i Svenskfinland. Peppe Öhman som jag skrev om i mitt förra inlägg skildrar innerstadssnobbar i Helsingfors, Karin Erlandsson beskriver livet på en österbottnisk pälsfarm. Kontrasten kunde knappast vara större.

Erlandssons Minkriket rör sig på ett område som har behandlats synnerligen sparsamt, om alls, i skönlitteraturen. Ändå bjuder pälsfarmarnas liv på större dramatik än många andra yrkesgruppers. Hotet från djurrättsaktivister hänger ständigt över farmarna samtidigt som de drastiska svängningarna i inkomstnivån gör livet till en ekonomisk berg- och dalbana.

I Minkriket följer vi en familj under tre generationer. Beskrivningen av vardagslivet på pälsfarmen är realistisk och har säkert krävt en hel del research. De tragiska händelser som drabbar familjen kunde i viss mån inträffa i vilken familj som helst, men själva pälsfarmningen och dess stränga villkor tillför ytterligare en sorglig dimension i berättelsen.

Minkriket är en gripande bok som man sträckläser med hjärtat i halsgropen. Precis som när det gäller Peppe Öhmans roman förundrar och gläder jag mig över hur levande och aktuell den finlandssvenska skönlitteraturen är just nu. Jag läste Minkriket efter att ha plöjt igenom ett antal tjocka och tröga finska Finlandiakandidater, och kände mig riktigt sur: Minkriket är bättre än samtliga sex kandidater. 

Den enda invändningen jag har mot boken gäller slutet. Där släpper plötsligt författarens realistiska grepp och intrigen blir skönlitterärt krystad.

Vackra finlandssvenska människor

Det här är så bra så man bara häpnar. Tänk att någon i lilla Svenskfinland kan skriva en bok som är så här spännande, smart, rolig och modern!

Peppe Öhmans roman Vackra människor utspelar sig i det hippa Rödbergen där två unga familjer kämpar med småbarnsliv, dagis, jobbstress, otrohet - ja egentligen det mesta utom kanske ekonomiska bekymmer. Det handlar nämligen om framgångsrika människor i karriären, inga "losers".

Boken tar upp den typ av moderna företeelser som ter sig mer eller mindre främmande för folk i min generation - utseendefixeringen, det ständiga motionerandet, matambitionerna, skrytbloggarna, sociala medier som en integrerad del av tillvaron. Författaren verkar i högsta grad veta vad hon talar om och boken blir ibland för en äldre läsare rena sightseeingturen in i en ungdomlig värld.

Språket är enkelt och elegant, intrigen medryckande. Man stortrivs i romanens Rödbergen samtidigt som man måste få veta hur det går. Själva förälskelsetemat är förstås inte särskilt originellt, men också det skildras trovärdigt. Författarens humor och ironi gör att texten aldrig löper minsta risk att bli patetisk, och ibland får en dråplig formulering en att skratta högt.

Den enda invändning jag har gäller en teknikalitet. Hur i all världen är det möjligt att boken formligen kryllar av slarvfel, precis som om ingen skulle ha korrekturläst den. Man visste ju att förlaget är i kris men här syns det verkligen med sorglig tydlighet.

Tabu

Man kan tala om det mesta numera, men klimakteriet anses fortfarande vara ett pinsamt kapitel. Det påpekas i antologin Hej klimakteriet. Jag är böjd att hålla med. Inte drar man så där helt obesvärat in klimakteriet i konversationen. Inte sitt eget klimakterium åtminstone. Ändå har det åtminstone i tjugo års tid utkommit öppenhjärtiga klimakterieböcker. 

Kanske det nu en gång för alla är så att klimakteriet inte är världens roligaste sak att diskutera? Det handlar ju trots allt om att man blir ofruktsam, mindre attraktiv, tröttare, fulare och så småningom gammal?

Aj nej, det var ju just det klimakteriet INTE handlar om. Enligt boken Hej klimakteriet alltså. Tvärtom, man blir bara snyggare, självsäkrare, aktivare, gladare, sexigare etc etc.

En aning krystat låter det nog i mina öron, allt det här uppmuntringssnacket. Men visst, hellre läser man väl sådant än pessimistiska klagolåtar. Boken är lättläst men ojämn, en del skribenter är bättre än andra, och de långa faktaavsnitten kunde man lika bra ha slagit upp på nätet.

I samma veva läste jag en klimakteriebok av lite äldre snitt: Cecilia Hagens Kulla-Gulla i övergångsåldern från 1994.

Hur det nu var så kändes den överraskande föråldrad. En orsak kanske är att tekniska uppfinningar av olika slag nämns rätt ofta i texten - när barnen flyttar hemifrån kan klimakteriekvinnan till exempel bli så självständig att hon skaffar sig egen dator och fax. Det handlar också en hel del om utseende, om rynkkrämer och östrogen, sådant som förvisso fortfarande existerar men som ingen väl längre orkar prata om.

Uppmuntrande är boken ändå i vissa avsnitt, t.ex intervjun med 95-åringen som minns 55-årsåldern som livets bästa.

Egentligen är jag inte så förtjust i böcker av det här slaget. Antologier, självhjälpsböcker osv i all ära, men jag skulle hellre läsa om t.ex. klimakteriet i skönlitterär form.

Mångtydig Modiano

Min första kontakt med årets Nobelpristagare i litteratur Patrick Modiano blev rätt flyktig - romanen Lilla smycket är förmodligen hans tunnaste, bara drygt 120 sidor. Enligt bakpärmen säger den ändå "mer än de flesta nutida tegelstensvolymer".

Nåja, det är kanske att ta i, men visst gör boken intryck. Den handlar om en ung kvinna som bearbetar sina traumatiska barndomsminnen. Det hela tar sin början då huvudpersonen av en slump får syn på en kvinna som hon tror är hennes mor. Parallellt följer vi händelserna i en familj där huvudpersonen arbetar som barnvakt. Familjens lilla dotter utsätts för den mest fasansfulla ignorans från föräldrarnas sida.

I bokcirkeln väckte boken blandade känslor. En del tyckte den var så upprörande att det var svårt att läsa den. Andra tyckte den var alltför råddig och mystisk för att riktigt engagera. Några tolkade innehållet symboliskt - de menade att huvudpersonen och den lilla flickan skulle ses som en och samma person.

Själv läste jag på mitt enkelspåriga sätt boken som helt realistisk. För mig var huvudpersonens hemska barndom ett faktum - och den lilla flickans hemska barndom var likaså ett faktum. Det finns folk som tvingas genomgå just så här ångestfulla upplevelser, och Modiano beskriver dem laddat och träffande.

Den drömska stämningen i boken tyckte jag om, trots min snäva tolkning av själva händelseförloppet. Och givetvis kan man läsa boken också på andra sätt. En Nobelpristagare ska väl vara lämpligt mångtydig.

Jag brukar inte begripa mig på Svenska Akademiens litteratursyn, men Lilla smycket gav mersmak. Ett par Modiano till ska jag nog pröva på.

"Negrer och infödingar"

Den danska författaren Karen Blixen ägde under sjutton års tid en kaffefarm i Kenya. I memoarboken Den afrikanska farmen berättar hon om livet i Afrika under början av 1900-talet.

Boken är rätt ojämn, vissa avsnitt är medryckande, andra stampar på stället. Själv är jag inte särskilt intresserad av djur och natur, så naturskildringarna känns väl långa för min smak, även om de är poetiska och vackra.

Beskrivningen av människorna i författarens omgivning är däremot intressant. I förordet till nyupplagan som kom 2012 deklarerar förlaget att man är medveten om att vissa av orden och uttrycken i boken kan kännas stötande för dagens människor. Men det är inte bara orden, utan hela människosynen, som känns föråldrad.

Inte så att Blixen skulle se ner på "negrerna" och "infödingarna", som alla är antingen hennes tjänare eller står i ett slags torparförhållande till henne som godsägare. Tvärtom älskar hon dem och kanske rentav idealiserar dem en aning.

Det som känns så konstigt för dagens människa är att Blixen ser afrikanerna som totalt väsensfrämmande, inte precis som djur, utan snarare som något slags sago- eller andevarelser sprungna direkt ur det förtrollade afrikanska landskapet. Frejdigt generaliserar hon - somalierna är si, massajerna så. Även om hon berättar till och med ingående om vissa enskilda individer, framstår de ändå som enbart typiska representanter för en viss primitiv infödingsgrupp.

Samma sak gäller i och för sig också de "vita" personer hon berättar om. De förblir opersonliga, precis som författaren själv. Som ett historiskt dokument är boken förvisso värdefull, men jag känner absolut inte att jag kommer författaren inpå livet. I bokcirkeln väckte boken ingen större entusiasm, även om de flesta nog tyckte att författaren är fascinerande. Vi enades trots allt om att besöka Karen Blixens museum i Danmark.

Mord och stolar: två ryska klassiker

Gårdagens besked att Ryssland blir temaland på Helsingfors bokmässa fick mig att ge upp ett tjut av glädje. Det är ju extremt lite rysk nutidslitteratur som översätts till svenska eller finska. Nu finns det förmodligen en jättechans att få läsa nyskrivna ryska romaner översatta till finska.

I väntan på det får man lov att läsa ryska klassiker, och de tar inte slut i första taget. En ny bekantskap för mig var Nikolaj Ljeskov, som har skrivit flera romaner. Nu läste jag bara en tunn novellsamling som fått namn efter titelnovellen Katarina Ismajlova.

Novellen, eller kortromanen, handlar om en gift kvinna som förblindad av passion begår det ena mordet efter det andra. Det hela utspelas i bondemiljö under tsartiden. Berättelsen är fruktansvärd, och känns fruktansvärt sann. Ljeskov är en oerhört skicklig människoskildrare och en vacker dag kommer jag säkert att läsa någon av hans romaner.

Den andra klassikern jag läser är Tolv stolar av författarduon Ilja Ilf och Jevgenij Petrov. Den är av lite modernare snitt och utspelas under den så kallade NEP-epoken i Sovjetunionen, mellan revolutionen och Stalinterrorn.

Jag minns att jag läste Tolv stolar i tonåren och älskade den. (Nu har den utkommit i nyöversättning, men den fick jag inte tag på.) Boken handlar om två skurkar som söker efter en skatt gömd i en av tolv likadana stolar.

Romanen är satirisk och absurd på ett fullkomligt avväpnande sätt och jag kan mycket väl förstå att jag som tonåring gillade den. Det gör jag också den här gången - men kanske den kunde ha varit lite stramare i kompositionen, tycker jag nu. Jag minns att jag också gillade den film som gjordes utgående från boken. Den vore det också roligt att se på nytt.

Den avundsvärda Maria Romantschuk

Maria Romantschuk och jag var kolleger på Yle under en kort tid på 80-talet. Det jag främst minns från den tiden var Marias tokroliga humor som kunde få hela redaktionen att drabbas av skrattanfall.

Nu, trettio år senare, öppnar jag fortfarande varje morgon dörren till samma redaktion i samma undanskymda annex i Yle-centret, medan Maria har gått från det ena glamorösa jobbet till det andra. Onekligen smyger sig en svag känsla av avund på i det här läget. Maria Romantschuk är allt det som jag inte är - stilig, självsäker, framgångsrik i karriären.

Nu har Maria skrivit en bok om sin tid som presschef hos president Tarja Halonen. I egenskap av journalist träffade jag Maria några gånger under den tiden. Hon utstrålade alltid energi och gott humör. Det märktes att hon trivdes med jobbet.

I förordet till boken Ei, rouva presidentti skriver Maria att hon såg det som sin plikt att berätta om sin tid hos presidenten. Jag håller helt med. Ett sådant jobb är definitivt inte någon privatsak.

Det har sagts om boken att den inte bjuder på några tunga politiska avslöjanden. Må så vara, men för en journalist är den i alla fall ytterst underhållande. Maria (och/eller hennes redaktör Pirjo Houni) berättar i lättsam ton om både större och mindre händelser under Halonens första presidentperiod. Många kända namn figurerar förstås och ibland bjuder Maria på ett litet tjuvnyp, men hon är inte elak eller sensationslysten.

Av huvudpersonen Tarja Halonen ger Maria en sympatisk bild. Själv hade jag liksom många andra hört en massa historier om Halonens jobbiga humör och översittarmentalitet, men i boken framstår hon som ganska snäll och rar. Kanske jag borde ha litat till min egen omdömesförmåga - de få gånger jag själv intervjuat Halonen har hon varit tillmötesgående och trevlig.

Bokens titel syftar på att Maria inte var rädd för att säga ifrån om hon var av annan åsikt än presidenten. Så var det säkert. Konfliktskygga människor klarar knappast av jobb av det här slaget. Enligt boken uppstod det ändå aldrig några allvarliga kollisioner mellan de två starka kvinnorna.

En nollas misslyckanden

Claire Messud är en amerikansk författare som är i ropet just nu. Hennes böcker tycks älskas av både publik och kritik. Själv har jag först nu bekantat mig med henne och tillsvidare läst en av hennes romaner - Kvinnan på övervåningen som i år kom ut på svenska.

Bokens tema är klassiskt - felslagna drömmar, ambitioner som rinner ut i sanden, ett - kanske - bortkastat liv. Huvudpersonen är en medelålders ensamstående kvinna med konstnärsdrömmar. Hon blir vän med kvinnan som har allt - både familj och ett framgångsrikt konstnärsskap - och då krisar det till sig.

Det finns mycket i den psykologiska framställningen i den här romanen som jag tycker är helt mästerligt. Beskrivningen av hur en nolla både attraheras av och avundas de framgångsrika känns obehagligt realistisk.

Också i övrigt är det här en roman som jag i princip borde tycka väldigt mycket om. Karaktärerna är omsorgsfullt beskrivna, intrigen är fängslande utan att kännas krystad, psykologin som sagt tagen på kornet. Emellanåt trampar boken ändå på stället och det hela känns tradigt, för att i nästa ögonblick fängsla intresset igen. En
liten nedskärning skulle inte ha skadat.

I bokcirkeln väckte boken livlig diskussion. De flesta var som jag tudelade, men lutade mer åt det positiva hållet.

Finlandia: Gripande släktroman

Finlandiakandidaten Neljäntienristeys av Tommi Kinnunen börjar med en skräll: en fasansfull förlossningsskildring. Om man lyckas ta sig igenom den kan man se fram emot njutbar läsning. Neljäntienristeys är en traditionell och mycket lyckad släktskildring.

Vi får i fyra generationer följa en familj bosatt i norra Finland, alltifrån barnmorskan Maria som var verksam under början av 1900-talet. Både Maria och hennes dotter Lahja är självständiga och starka yrkeskvinnor som inte låter sig förtryckas av det omgivande manssamhället. Även om ingendera av dem beskrivs som särskilt lycklig i sitt privatliv är det ändå trevligt att läsa om den här typen av kvinnor, som säkerligen inte har varit ovanliga i Finland under 1900-talet.

Som sig bör i en släktskildring vimlar här av personer och författaren lyckas nog inte komma alla in på livet. Det äkta paret Lahja och Onni är kanske de två som framträder tydligast. Tidsskildringen är trovärdig, och psykologiskt finns här alla ingredienser man väntar sig av en släktroman: konflikterna och grälen, släktens avvikare och svarta får, välbevarade pinsamma hemligheter - men också en viss gemenskap och sammanhållning trots allt. Jag är ganska häpen över att en så pass ung person som Tommi Kinnunen (född 1973) har kunnat skriva en bok så full av livserfarenhet.

Av de fyra kandidater jag läst hittills är den här den mest helgjutna. Mitt val står mellan Kinnunen och Valtonen.

Finlandia: Träig skogsskildring

Ojoj vilken jobbig bok. 644 sidor, krystad intrig och oändliga naturbeskrivningar. Inte alls i min smak. Men Anni Kytömäkis Kultarinta har fått fina recensioner, de finska bokbloggarna älskar den och en finskspråkig kollega talade om den i lyriska ordalag. Så jag verkar vara rätt ensam om min åsikt.

I princip gillar jag bokens tema - det är frågan om en släktskildring som börjar redan under ryska tiden och fortsätter fram till någon gång före krigen. Huvudpersonen är en - tydligen finlandssvensk - godsägarson med namnet Erik Stenfors. Han gifter sig med en politiskt aktiv torparflicka vilket förstås innebär problem under och efter inbördeskriget.

Det är underligt hur passionslöst författaren skildrar klasshatet och konflikterna under den här blodiga tiden i Finlands historia. Också i övrigt vilar det liksom en apatisk stämning över hela boken. En av karaktärerna ligger under största delen av boken döende på ett sanatorium, men så mycket mer liv är det inte heller över de andra personerna. Det känns därför svårt att alls engagera sig i dem och deras öden. Författaren verkar vara mer intresserad av skog än av människor.

Själva berättandet är för det mesta väldigt trögt. Allting, inte bara naturen, beskrivs in i minsta detalj på ett sätt som jag upplever som poänglöst.

Den första delen av boken skulle ändå kunna fungera, i kraftigt nedskuren tappning. Den andra delen är däremot alltför spretig och konstig. Författaren har uppenbart eftersträvat någotslags naturmystik, men hon är ingen Selma Lagerlöf som kunde väva samman tragik, natur och mystik till en gripande helhet.

Ja, vad kan jag säga. Boken är oerhört ambitiös. Egentligen blir jag inte förvånad om den vinner eftersom alla utom jag tycks älska den.

Finlandia: Leningrad efter revolutionen

Finlands och Rysslands gemensamma historia hör till mina favoritämnen och därför har Sirpa Kähkönens Graniittimies ur min synvinkel definitivt ett försprång i Finlandialoppet. Boken handlar om unga finländare som efter den ryska revolutionen flyttar till det nya drömlandet, Sovjetunionen.

Det var ju en oerhört dramatisk tid, rena guldgruvan för en romanförfattare. I Kähkönens bok är huvudpersonerna det nygifta paret Klara och Ilja som är övertygade revolutionärer. Runt dem myllrar det av fascinerande personer - cirkusartister, konstnärer, partifunktionärer, gatubarn. Klara engagerar sig i att hjälpa gatubarn medan Ilja avancerar i partiet.

Kähkönen skriver detaljrikt och noggrant. Det är Klara som är berättaren, och språket är lämpligt ålderdomligt. Det känns äkta, Klara kunde verkligen ha skrivit det själv. Som läsare befinner man sig utan tvekan mitt i folkmyllret i det fattiga men hoppfulla Leningrad, där förföljelserna och terrorn ännu inte har börjat.

När sedan drömmarna slås i spillror - som vi läsare ju hela tiden visste att skulle ske - byts berättarperspektivet och det är inte länge Klaras version av händelserna som vi får ta del av. Samtidigt tappar romanen styrseln. Intrigen blir otydlig och personerna irrar ut och in i texten på ett irriterande sätt.

Som helhet är romanen fin, men synd att den sista tredjedelen är så svag. Av de två kandidatromaner jag hittills plöjt igenom lutar det därför aningen mer åt Valtonen.

Finlandia: En tegelsten om vår tid

Finlandia-racet har börjat och kandidat nummer ett är verkligen stark. Under de första två-trehundra sidorna av Jussi Valtonens tegelsten He eivät tiedä mitä tekevät är jag övertygad om att det är segerboken jag har i min hand. Hur skulle någon kunna slå det här?

Romanen handlar om en amerikan och en finländska som varit gifta några år i ungdomen och sedan skiljs åt. De lever nu i varsitt land med sina nya familjer. Författaren har själv bott i USA och vi får en insiktsfull skildring av vardagsliv och attityder i båda länderna, från 1990-talet fram till våra dagar. Kontrasten mellan det amerikanska och det finländska är tankeväckande - och ibland rent galghumoristisk.

Boken är både en bred familjeskildring och en idéroman om vår tid, med tyngdpunkt på det akademiska livet. Det handlar om forskningsetik och akademisk arbetslöshet - men också om tonårskonflikter och kärlekssorg. Skildringen av familjelivet får mig rentav att tänka på den store amerikanske romanförfattaren Jonathan Franzen.

I romanen driver Valtonen våra dagars tidstypiska fenomen till sin spets - smarttelefonen ersätts till exempel av en ännu smartare grej som slukar sina användare fullkomligt. Jussi Valtonen är en satirens mästare. Men här uppstår i mitt tycke en liten obalans i romanbygget - den starka samtidsskildringen får dystopiska drag som minskar dess autencitet.

Mot slutet tappar romanen i intensitet. Intrigen känns alltmer krystad och språket blir segdraget. Vissa partier borde bara ha strukits - 557 sidor är för mycket. Det hindrar inte att vi har att göra med en av de bästa finska romanerna på länge, och absolut en sannolik kandidat till Finlandiapriset. Jussi Valtonen är en stjärna.

Putins folk

Journalisten Kalle Kniivilä har följt rysk politik i åratal, men mig veterligen är Putins folk hans första bok. I dessa dagar känns det som om man behöver all information man kan få om Ryssland, så boken kommer verkligen vid en lämplig tidpunkt.

Det är frågan om en reportage- och intervjubok där författaren talar med helt vanliga människor i olika delar av Ryssland, främst förorter och småstäder. Temat är Putin och hans betydelse för de här personernas liv. Vi träffar människor som inte alls ser Putin som maktgalen, skurkaktig och stridslysten - så som vi är vana att se honom. Tvärtom, för vanliga ryssar är Putin en garant för trygghet och ett drägligt liv.

Nog är det förbryllande att tänka på hur totalt olika man ser på saker beroende på vilket land man kommer ifrån. Det som vi ser som propaganda är ur ett annat perspektiv helt enkelt saklig information. Kniiviläs bok ger en bra inblick i hur ryssarna ser på samhället. Under Putins tid har livet hela tiden blivit bättre - lugnare, tryggare, rikare. Då är det väl ganska klart att den som vill ha bort honom är att betrakta som en ansvarslös orosstiftare?

Kniivilä har huvudsakligen gjort intervjuerna i fjol. Sedan dess har den ekonomiska situationen i Ryssland förändrats dramatiskt. Det återstår att se hur den försämrade levnadsstandarden kommer att påverka ryssarnas inställning till Putin. Ett möjligt scenario är att den nuvarande regimen klappar ihop om ekonomin rasar. En annan möjlighet är att Putins ställning stärks ytterligare.

Sambandet mellan ekonomi och politik verkar inte helt glasklart i Ryssland. Före presidentvalet 2012 fanns det ju en relativt stark opposition mot Putin - och då uttryckligen bland människor i de större städerna, där den materiella levnadsstandarden är den högsta i Ryssland. Då trodde många - åtminstone här hos oss - att en höjd levnadsstandard så småningom skulle leda till att ryssarna också ville ha demokrati och frihet.

Att komma med spådomar verkar alltså omöjligt när det gäller Ryssland. Den som lever får se. Hur som helst så är Kniiviläs bok lättläst och fängslande. Vid sidan av intervjuerna får man också en inblick i ryskt vardagsliv, vilket man inte är bortskämd med. Hoppas Kniivilä snabbt kommer med en uppföljning av boken. Till dess får man nöja sig med att följa hans blogg Glasnost.se.

Finlandssvensk doldis ger ut ny bok

Undrar just om folk numera vet vad en ljugarbänk är för något. Själv förknippar jag ordet med min barndoms skärgårdsö, där det fanns en ljugarbänk ovanför handelsboden. På bänken satt det alltid tätt med gubbar (satt där faktiskt aldrig några gummor?) och man anade att deras diskussioner var spännande och intressanta, men vad det riktigt var de pratade om fick man inte veta.

Idén att skriva en bok utgående från diskussionerna på en ljugarbänk är ju fenomenal, och nu har det gjorts. Lena Silváns pinfärska lilla roman Ljugarbänken består av skrönor, funderingar och livsvisdomar som ventileras av människorna på ljugarbänken. Konceptet är fyndigt eftersom det möjliggör berättelser av de mest varierande slag. Boken är i själva verket ett slags mellanting mellan roman och novellsamling.

Vissa av berättelserna är mörka och tragiska, andra är lätta och humoristiska, precis som det är i livet. Personerna är mestadels luggslitna glesbygdsfigurer av den typ som man hittar i varje liten by. Själv skulle jag ha önskat mig en tjockare bok - många av människorna är personligheter som man gärna vill lära känna bättre.

Lena Silván är en författare som mig veterligen inte är särskilt känd här i Svenskfinland, säkert beroende på att hon är bosatt i Luxemburg och inte har synts till på bokmässor o.dyl. Jag minns att jag gillade hennes debutroman Sotiga vingslag som kom ut för några år sedan. Hoppas hon så småningom börjar få den uppmärksamhet hon är värd.

När kommunismen kom till Kina

Det mesta jag läst från Kina har varit historiska romaner som handlat om förtryck eller krig. Vanligen har det varit antingen outhärdligt eller bara deprimerande. Därför blev jag glatt överraskad när jag läste Chun-chan Yehs klassiker En by i bergen, som åtminstone enligt Wikipedia är den enda av författarens böcker som översatts till svenska. Boken är nämligen allt annat än dyster.

Chun-chan Yeh föddes 1914 på den kinesiska landsbygden. Han var forskare i engelsk litteratur men stannade ändå kvar i Kina efter revolutionen. Särskilt under kulturrevolutionen hade han det säkert inte alltför lätt, kan man föreställa sig.

En by i bergen handlar om hur det gick till då kommunismen fick fotfäste på den kinesiska landsbygden. Händelserna beskrivs ur de ständigt lika förbryllade bybornas perspektiv, vilket ger berättelsen en galghumoristisk ton. Dialogen är helt underbar - som här, när den gamla farbror Pan som bara bryr sig om sin ko har blivit förd till omskolningsläger:

-Men säg mig nu, när kommer de att låta honom ge sig hem?
-När han är grundligt omskolad och aktiv revolutionär.
-Aktiv revolutionär! Kan han bli det?

Någon ensidig revolutionskritik är det ändå inte frågan om. Byborna fick minsann lida även under den tidigare regimen. Men när de plötsligt blev av med sina förtryckare var de snarare häpna än lyckliga - och det visade sig snart att svårigheterna ingalunda var över.

Tack vare den osentimentala och humoristiska stilen klarar man av att läsa boken trots all tragik. Annars skulle de sympatiska bybornas öden ha varit svåra att stå ut med.

Kuslig kärlek

Uj vilken ruskig historia Jessica Suni har skrivit. Hennes debutroman Hoito handlar om en terapeut med högst alternativa metoder som inleder ett förhållande med sin klient. Det tar ett tag innan läsaren fattar vad det hela går ut på, men så småningom utvecklar det sig till en verkligt spännande psykologisk skräckhistoria.

Jag kan inte nog förundra mig över hur skickligt Suni skriver. Hon framstår som en verkligt driven författare trots att detta är hennes debut. Berättelsen framskrider till hundra procent trovärdigt, och läsaren har svårt att lägga boken ifrån sig.

Det tunga temat lättas lyckligtvis ibland upp av författarens diskreta humor, och lite mysigt mitt i allt det hemska känns det att få en inblick i gröna medborgaraktivisters livsstil och tänkesätt. Suni har själv varit aktiv inom De gröna och är det kanske fortfarande, så hon vet vad hon talar om.

En aning ensidig blir förstås en berättelse där huvudpersonen är heltigenom ond. Man vill ju tro på att det finns något gott i varje människa. Men gränsen mellan ondska och sjukdom är väl inte alltid lätt att dra, och man tvivlar inte på att det finns människor som bokens huvudperson i verkliga livet.

Utmattande textmassor

Fransk-algeriska Nina Bouraoui hör till dem som har nämnts i Nobelprissammanhang. Det skulle inte alls förvåna mig om hon en vacker dag får priset eftersom hon skriver på just det tillkrånglade vis som Svenska Akademien tycks älska.

Den tunna romanen Kärlekens geografi handlar ovanligt nog om en lycklig kärlek. Det är en passionerad kärlekshistoria mellan en kvinnlig författare och en 16 år yngre manlig konstnär, vilket i och för sig är trevligt. Men trots att jag gillar temat i princip, och trots det vackra poetiska språket, känns intrigen ändå ganska trist.

Och värre blir det. Mina onda tankar orkade jag faktiskt inte läsa till slut. Det är frågan om en flödande textmassa som jag aldrig riktigt förstår vad den handlar om. Bakpärmen ger inga ledtrådar - där finns bara ett långt citat. Man grips av misstanken att inte heller förlagsredaktören har fått något grepp om boken så att hen kunde ha skrivit några sammanfattande rader.

Båda böckerna är skrivna i ett enda stycke vilket är extremt jobbigt för läsaren. För min del blir det inga fler Bouraoui, Nobelpris eller ej.

Mona och Stoner

Först läste jag Anneli Jordahls pinfärska roman om ett hembiträde: Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Sedan läste jag John Williams nyupptäckta klassiker Stoner. Jag älskade båda, och tyckte att de påminde en hel del om varandra.

Romanen om Mona utspelar sig i Östersund, Norrland, på 1950-talet. Mona kommer från fattiga förhållanden och tvingas ta anställning som hembiträde i en familj som utnyttjar henne till max - utan att direkt vara illvillig. Det är tidens sed helt enkelt. Just tidsandan beskrivs oerhört bra i boken, det skoningslösa arbetslivet, den totala bristen på jämställdhet, men också den begynnande ungdomskulturen.

I boken om Stoner förflyttas vi ännu längre bakåt i tiden, till 1900-talets första hälft. Också Stoner kommer från knappa förhållanden, en småbrukarfamilj i den amerikanska mellanvästern. Men Stoner gör akademisk karriär och lämnar fattigdomen bakom sig.

Både Mona och Stoner har otur med kärleken, båda fastnar för totalt olämpliga, egocentriska partners. Båda får ett enda barn. Också stämningen i de båda böckerna är lite likartad - berättelsen framskrider enkelt och rakt på sak men ändå oavbrutet fängslande. Huvudpersonerna är fångade i sitt öde och verkar inte ha några medel att ta tag i sin situation.

Berättelsen om Mona tar ändå slut på mitten, medan vi får följa Stoner ända till slutet. Kanske det är därför som Stoner är den av de två som griper mig mest. Romanens historia är i sig otrolig - när den kom ut år 1965 föll den snabbt i glömska, men nu, femtio år senare, har den plötsligt gjort världssuccé. Med all orsak. I den svenska nyutgåvan har Philip Teir skrivit ett jättefint förord - som man naturligtvis bör läsa sist.

Åländsk favorit byter förlag?

På bokmässan i Helsingfors hörde jag att det åländska förlaget PQR planerar att drastiskt minska sin utgivning. Jag började genast undra hur det då ska gå för min åländska favoritförfattare Leo Löthman som har gett ut sina sex senaste böcker på PQR.

Inte för att jag tvivlar en sekund på att vilket förlag som helst skulle vilja överta en så fenomenal författare. I själva verket tycker jag Löthman är förvånansvärt okänd i Svenskfinland för att vara så bra som han är. Hans nyaste roman Transportflotte Speer från 2011 var till och med nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Transportflotte Speer utspelar sig under andra världskriget och handlar om en åländsk galeas som envist trotsar krigets faror för att på känt åländskt vis kunna fortsätta att förtjäna pengar.

Berättelsen är helt oemotståndlig. Manskapet ombord på båten består av riktiga original, handlingen är ställvis riktigt ruskigt spännande, och alltihop beskrivs med Löthmans avväpnande humor. Det enda jag har att anmärka på är att det ett par gånger blir lite väl mycket tekniska detaljer för min smak.

Nu ser jag fram emot nästa Löthman. Det ska bli spännande att se vilket förlag som ger ut den.

Tortyr i Afrika

Johannes Anyuru är en av Sveriges mest kända författare "med invandrarbakgrund" som det brukar heta. Hans roman En storm kom från paradiset gjorde succé när den kom ut för några år sedan.

Boken handlar om författarens pappas fruktansvärda liv i Afrika. Som barn blir han ständigt misshandlad av en sadistisk bror, som vuxen vistas han i fasansfulla fångläger. Inte undra på att han blir svårt traumatiserad och sedan inte klarar av ett vanligt liv i Sverige.

Trots det tragiska temat lyckas boken ändå inte engagera mig. Huvudpersonen känns inte riktigt verklig, hans upplevelser är så extrema att jag inte förmår relatera till dem. Bokens övriga karaktärer förblir totalt anonyma. De korta glimtarna av författarens liv i Sverige, präglat av faderns grymma öde, känns oerhört mycket intressantare än den enahanda beskrivningen av lägerlivets tristess.

Hoppas Anyuru återkommer till invandrarlivet i senare romaner. Det är jag rätt övertygad om att han gör, hans författarkarriär är bara i början än så länge.

I min bokcirkel var jag dock helt ensam om min något tveksamma bedömning av En storm kom från paradiset. Alla andra tyckte romanen var både gripande och intressant.

Pengar är viktigast

Det påstås att konstnärer är tråkiga att diskutera med eftersom de bara vill prata om pengar. Jag kan inte gå i god för att det stämmer, men det är klart att pengar är extra viktiga för den som har brist på dem. Att konstnärer ägnar sig åt pengar som objekt för sin skapande verksamhet är väl däremot inte så vanligt.

Författaren Edith Wharton tillhör undantagen. I hennes romaner är det pengarna som har huvudrollen.  I romanen En skymt av månen är huvudpersonen Susy en luspank men populär skönhet som nästlar sig in i societeten och lever på sina rika vänner.

Det är ett tag sedan jag senast läste Edith Wharton, och den återupptagna bekantskapen är som vanligt mycket givande. Whartons småcyniska och otroligt träffsäkra porträtt av människor vars liv kretsar kring pengar är alltid lika njutbara.

Whartons karakteristik av den förhoppningsfulla författaren Nick Lansing är i mitt tycke extra humoristisk - beskrivningen passar rätt bra in på mig själv. Jag har just gett ut min tredje roman som ursprungligen var tänkt att bli en essäbok. Men att skriva essäer är inte lätt, det märker också Nick Lansing:

"Han hade en dunkel känsla av att han under diktens täckmantel skulle kunna utveckla sin teori om Österlandets inflytande på den västerländska konsten med mindre krav på lärdom än om han hade försökt lägga fram sina tankar i en essä".

När chefen blir mobbad

Anna Fredriksson hör till mina favoriter bland de nya svenska författarna. Hennes tredje roman Augustiresan är hennes bästa hittills.

Boken är en helt mästerlig skildring av relationerna på en arbetsplats. Vad det är för en arbetsplats får vi inte veta exakt, bara att det är ett privat företag som håller på med något slag av försäljning. Bokens huvudperson Jenny avancerar till personalchef, och det är då mardrömmen börjar. Den mobbningsprocess som skildras i boken får det att vända sig i magen, så otäck är den.

Det är inte alltför ofta man får läsa om livet på en arbetsplats, trots att så många av oss tillbringar en stor del av vår tid på jobbet. Det är säkert många författare som helt enkelt inte har någon arbetslivserfarenhet att ösa stoff ur. Men Anna Fredriksson verkar veta precis hur det går till i arbetslivet och hennes beskrivning av chefer och vanliga anställda träffar mitt i prick.

Parallellberättelsen som titeln syftar på, en cykelsemester, är tyvärr inte lika intressant. Författaren kunde med fördel ha koncentrerat sig på arbetslivsbiten. Hur som helst är detta en bok man inte lägger ifrån sig  innan man läst den klart.

Idel ädel adel

Det är några år sedan Björn af Kleens uppmärksammade bok om den svenska adeln kom ut. Boken är frukten av ett rejält journalistiskt grävjobb som bland annat visar att adeln fortfarande är en stor markägare i Sverige.

Jag råkade hitta boken på loppis och den visade sig vara en riktig bladvändare. Visst är det ju alltid intressant att läsa om överklassen. Boken innehåller flera intervjuer. Vissa av ädlingarna är hur sympatiska som helst medan andra är rent ofattbart giriga. Det värsta exemplet är adelsmannen som låter vräka sin över 90-åriga mamma ur det hus där hon bott hela sitt liv. Fruktansvärt - men kanske dock mer som ett exempel på mänsklig ondska i allmänhet än på typiskt adliga egenskaper.

Enligt boken har många adliga i Sverige lyckats behålla sina överstora egendomar genom att hänvisa till att de sköter om kulturarvet. En ren bluff, anser författaren, eftersom de mycket väl skulle klara sig ekonomiskt med mindre inkomster och utan stöd från samhället.

Han har förstås rätt, men nog är det ju ändå lite kul att det fortfarande sitter grevar och baroner på gamla slott i Sverige. De är liksom själva ett kulturarv i all sin gammalmodighet.

Suzanne Brøgger och prinsessan Victoria

Suzanne Brøgger är en av Danmarks mest kända författare. Jag minns särskilt hennes släktroman Jadekatten som jag gillade när jag läste den på 90-talet. Men  hennes nya roman Till T förstår jag mig inte på.

Till T är en familjeroman i kortformat, med angeläget tema - mamman i familjen närmar sig ett psykiskt sammanbrott. Problemet är att boken är så diffus. Vissa delar av texten fattar jag inget av. Varför byter författaren t.ex. plötsligt namn på familjemedlemmarna och döper om dem efter figurer i Nalle Puh?

Emellanåt tycker jag visserligen att en del avsnitt i boken är rätt fyndiga, men som helhet är den ansträngande. Och som alltid då jag läser något ansträngande varvar jag med något mera lättfattligt. Denna gång råkar det bli skvallerjournalisten Johan T Lindwalls bok om kronprinsessan Victoria. Den missade jag när den utkom, men nu sträckläser jag den i stället.

Boken om Victoria är inget mästerverk i klass med Zlatan-biografin, men som motvikt till den tröga Brøgger känns den riktigt bra. Nog överträffar verkligheten dikten i det här fallet åtminstone. Så otroligt mycket dramatik det faktiskt har funnits i Victorias liv! Boken tar slut alltför tidigt, vid bröllopet såklart, eftersom den kom ut år 2010. Jag hade velat läsa mer. 

Hata deckare

I tonåren slukade jag allt jag kom över av Agatha Christie, Maria Lang och liknande deckarförfattare. Under åren fortsatte jag sedan att läsa deckare med jämna mellanrum, och försökte också hänga med i den svenska deckarboomen.


Men en vacker dag sa det stopp. Nu fick det vara slut med deckarläsandet, bestämde jag - av två orsaker.


För det första var jag trött på deckarnas endimensionella människobild. Alltid samma prototyper - en livstrött kommissarie med övervikt, en kvinnlig polis som kämpar mot fördomar. Fullkomligt ointressant.


För det andra började jag tycka allt mer illa om den livssyn och världsbild som deckarna står för. Ondskan lurar överallt. Massmördare smyger alltid omkring i idyllen. Okej, jag vet att världen inte är fylld av godhet. Men den är inte fylld av enbart ondska heller.


På bokkalaset i Ekenäs hade jag nöjet att medverka i en paneldebatt om deckare - i egenskap av deckarhatare. För att komma i stämning hade jag läst en deckare skriven av en av deltagarna i debatten, ingen mindre än den svenska deckardrottningen Anna Jansson. Att träffa Anna blev en intressant upplevelse. Tänk att en så vänlig och trevlig människa kan skriva om ruskiga mord!


Den deckare jag läste heter När skönheten kom till Bro - den enda deckare av Anna Jansson jag läst. Som deckare betraktad riktigt bra, och inte kan jag påstå att jag led av att läsa den. En deckare då och då går an, men oj vad tacksam jag är att det också finns andra slag av skönlitteratur.

En skådespelare bryter ihop

Debutromanen Det är alldeles för få som ger upp handlar om en frilansskådespelare som får ett nervöst sammanbrott. Efter det förnyas hans kontrakt inte längre, och han står på bar backe.

Författaren Stefan Norrthon är själv skådespelare och vet helt säkert vad han talar om. Men jag tror att snuttjobbare i vilken bransch som helst kan känna igen sig i boken. Författaren skildrar den kontraktslöses utsatthet i dagens hårda arbetsvärld så att det skär i hjärtat.

Boken är ändå skriven med galghumor och visst skrattar man ofta till mitt i eländet. Men ibland tycker jag humorn slår totalt fel och bara blir irriterande. "Stundtals absurd" står det på bakpärmen. I mitt tycke känns de absurda inslagen påklistrade och gör att man emellanåt tappar intresset för hela intrigen. Det är i den seriösa beskrivningen av huvudpersonens utsatthet som boken har sin styrka.

Som helhet är Norrthons roman trots vissa invändningar angelägen. Osäkerheten i arbetslivet är ju ett av de stora problemen i vårt välfärdssamhälle, och att göra det till spännande litteratur är skickligt.

Korruption i Sverige

Stewe Claeson är en i raden av svenska författare som jag har missat totalt. Hans nyaste roman Komma nära handlar om kommunalpolitik, ett inte helt vanligt tema i skönlitteraturen.

Bokens huvudperson är en ung konsult som försöker stoppa ett miljöförstörande byggprojekt.

Temat är alltså i högsta grad aktuellt, men ändå blir jag aldrig riktigt engagerad vare sig i huvudpersonens tankar och känslor eller i själva i händelseförloppet. Trots att boken heter Komma nära är det just vad den inte gör. Personerna känns bleka och anonyma. Korruptionshärvan som borde göra läsaren upprörd skildras alltför diffust för att kunna väcka någon indignation.

Boken har ändå fått fina recensioner. Kanske det är det angelägna och sällan behandlade temat som inger respekt.

Pluspoäng blir det för min del främst för författarens förmåga att beskriva huvudpersonens psykosomatiska besvär på ett otäckt realistiskt sätt. Man riktigt kan känna den idealistiske konsultens frossbrytningar då han inser att han står ensam mot hela det etablerade samhället.

Humor från Brasilien

Brasilien är temaland på bokmässan i Göteborg i år. För oss som inte deltar betyder det att vi åtminstone får tillgång till en del nyöversatt brasiliansk litteratur, och det är ju kul.

Först ute för min del är Vanessa Barbara med romanen Salladsnätter. Den unga författaren lär vara kändis i sitt hemland, verksam även som journalist.

Salladsnätter är en roman med många absurda inslag. "Skruvad humor" står det på bakpärmen. Eftersom jag gillar absurd humor är jag tidvis rätt så förtjust i boken. Här finns vissa dråpligheter som verkligen lockar till skratt - apoteksbiträdet som är maniskt intresserad av läkemedlens biverkningar, det åldrande paret som tittar på de mest bisarra naturfilmer på teve. Språket är färgstarkt, ibland just precis "skruvat".

Ändå är Salladsnätter inte någon vidare bra roman. Roligheterna upprepas ofta intill tjatighet, vissa avsnitt är bara tråkiga. Intrigen är inte absurd på ett skickligt utan på ett enbart råddigt sätt. Synd, för boken har nog potential.

Otrohetsdrama i modern tappning

Therese Bohmans debutroman Den drunknade gjorde ett oförglömligt intryck på mig. Nu har hon gett ut sin andra roman som jag förstås hade stora förväntningar på.

Den andra kvinnan tar upp den klassiska konstellationen "ung vacker kvinna - äldre gift man". Hur ofta det temat än behandlas blir det knappast utslitet. Fenomenet kvarstår helt säkert, trots åratal av jämställdhetsdebatt.

Bohman tar itu med ämnet på ett oefterhärmligt sätt. Det är ingen banal kärlekshistoria hon serverar, här handlar det om livets grundläggande frågor: människovärde, ensamhet, gemenskap.

Också jämställdhetstemat kommer upp. Huvudpersonen känner sig obekväm med den rådande kvinnosynen i samhället som hon uppfattar som alltför snävt feministisk. Mot slutet blir författaren i alla fall mer politiskt korrekt på den punkten.

Bohmans nya är inte lika fascinerande kuslig som Den drunknade. Men den är ändå ett mästerverk: spännande, elegant, intellektuell.

Ung ångest

Det är lite förargligt att det finns två kända svenska författare med förnamnet Hjalmar. Jag blandar alltid ihop dem. Bergman och Söderberg, vem skrev nu vad egentligen? Jag har läst båda med oregelbundna mellanrum ända sedan ungdomstiden och vad jag minns alltid tyckt om det jag läst.


Nu var det i alla fall Hjalmar Söderbergs debutroman jag råkade hitta på loppis. Förvillelser heter den och handlar om en ung man som driver omkring i Stockholm.


Det exemplar jag läste var ett nytryck i pocket, men med oförändrad gammal stavning. Trots ålderdomligheten i språket känns romanen fräsch, som en klassiker ju ofta gör. Stämningen i boken är ungdomligt melankolisk, det grubblas och has ångest. Ibland bränner det till, och jag minns flyktigt hur svårt det faktiskt kunde vara att vara ung.


Och den saken har inte förändrat sig. När jag läser den här lilla romanen tänker jag på hur otroligt viktigt det är att unga människor får hjälp då de hamnat i en återvändsgränd.


Förvillelser är ingen storslagen roman, men visst anar man tidvis den kommande mästaren i det klassiskt enkla språket.

Den dråpliga folkpensionen

Det var en kollega till mig som i tiden insisterade på att jag skulle läsa Ivar Lo-Johansson. Insisterade, faktiskt, för jag var inte särskilt pigg på det. Associerade namnet med glesbygdselände och tristess.


Sedan dess har jag skänkt min kollega mången tacksam tanke, för vem vet hur det skulle ha gått utan hans tips. Kanske skulle jag ha missat en av Sveriges bästa författare.


Vid det här laget har jag eventuellt läst största delen av Ivar Los självbiografiska verk. Jag säger eventuellt, för det är ganska knepigt att hålla reda på alla hans olika memoarböcker. Han har inte bara skrivit en utan hela två självbiografiska serier. Det är som om Knausgård skulle besluta sig för att sätta igång och skriva ytterligare en självbiografisk svit.


(På tal om Knausgård har jag ända sedan hans sexdelade självbiografiska romanserie utkom undrat över varför den betraktas som så unik. Ivar Lo-Johansson hade ju gjort exakt samma sak femtio år tidigare, det vill säga skrivit tusentals sidor om sig själv och sin släkt.)


Lyckligtvis behöver man inte läsa Lo-Johansson i kronologisk ordning. Man kan sätta igång med vilken som helst av hans böcker och efter två rader är man helt absorberad. Nu senast läste jag Pubertet, en lite missvisande titel eftersom minst hälften av boken handlar om författarens barndom ända från spädbarnsåren. Det är en helt bedårande bok som tar läsaren rakt in i det fattigaste Fattig-Sverige, statarnas och torparnas sedan länge försvunna värld.


Det är något magiskt med Lo-Johansson. Hans språk är så fräscht och modernt att böckerna kunde vara skrivna igår. Han får en att se minsta detalj i torparstugorna så tydligt som om man själv var på plats. Bokens karaktärer är stigna ut levande livet, och alltid skildrade med mer eller mindre mild humor. När Ivar Lo berättar om hur hans mormor första gången fick folkpension bara vrider man sig av skratt. Jag vet, det låter inte särskilt roligt. Men det är det. När Ivar Lo beskriver det.

Rasism i välfärdssamhället

Dagen efter att Sverigedemokraterna fått 13 % av rösterna i det svenska valet känner jag mig förvirrad. Hur gick det här till? Betyder valresultatet att 13 % av svenskarna är rasister?


De flesta som röstar på SD förnekar säkert den saken. "Jag är inte rasist, men..." Vilket får mig att tänka på komikern Özz Nujens påpekande: Ingen skulle säga "Jag är inte pedofil, men..."


I skrivande stund befinner jag mig i Sverige. Jag är omgiven av välmående svenskar, bland dem många som ser ut att "ha invandrarbakgrund". Alla verkar nöjda, oberoende av etnicitet, och någon segregering syns inte utåt.


Men under ytan finns ändå rasismen. Jag lyssnade till en debatt där journalisten och författaren Lena Sundström satt i panelen. Hon och två andra debattörer, alla tre med "icke-svenskt" utseende, vittnade samstämmigt om den rasism de dagligen möter i det svenska samhället.


För några år sedan skrev Lena Sundström boken Världens lyckligaste folk, som handlar om Danmark. Där söker hon svar på frågan varför de gemytliga danskarna har blivit så rasistiska, efter att länge ha betraktats som ovanligt liberala och toleranta.


Boken handlar mycket om Dansk Folkeparti, danskarnas motsvarighet till SD. Hur kommer det sig att partiets popularitet bara ökar? Någon korrelation med fattigdom och arbetslöshet verkar inte finnas. Också i välbärgade medelklassområden har partiet ett starkt stöd.


I själva verket tycks främlingsfientligheten bygga på föreställningar och attityder som inte härrör ur människors egna erfarenheter, menar Sundström. Hur uppstår då sådana attityder? Enligt Sundström är det politikerna och medierna som tillsammans skapar och förmedlar en förvrängd bild av situationen.


Sundströms bok är oerhört underhållande trots det allvarliga temat. Den känns också högst aktuell fastän den har några år på nacken. Samma frågor som författaren ställer om Danmark vill man ställa om Sverige idag.

Klimakteriekärringar

"När gick jag från attraktiv, ung och lovande kvinna till gammal bitter klimakteriekärring?" Det  citatet ur antologin Kerstin Thorvall Book Club ger en rätt bra bild av vad den handlar om. I boken ger tolv kända svenska kvinnor sin syn på klimakteriet och allt vad det för med sig.


Idén till antologin föddes då kvinnorna i sin bokklubb läste Kerstin Thorvalls roman Det mest förbjudna från 1976. Den som läser antologin lockas obönhörligt att även läsa romanen, som har ansetts vara startskottet för den så kallade bekännelselitteraturen i Sverige.


De tolv antologiskribenterna tar upp alla tänkbara aspekter på klimakteriet, det handlar alltså inte bara om svettningar, vallningar och den sista mensen. Intressant är till exempel vittnesmålen om hur till och med de här stiliga och framgångsrika kvinnorna förlorar en del av sitt värde både i sina egna och männens ögon då de går in i klimakterieåldern.


Huvudsakligen är boken ändå skriven i en glad kampanda och själv tycker jag den är uppmuntrande. Åldrande kvinnor kan ha hur kul som helst - och, naturligtvis, fortsätta att vara kreativa och oumbärliga i samhället. Boken är dessutom mycket välskriven och medryckande.


Uppmuntrande kan man däremot inte säga att Thorvalls Det mest förbjudna är, trots att det var den som inspirerade hela antologiprojektet. Romanen handlar om Kerstin Thorvalls alter ego som kastar sig in i ett hejdlöst sexliv. Jag läste boken med ett visst medlidande, för den känns nog mer som en sjukdomsberättelse än en berättelse om kvinnlig frigörelse. Men som roman och familjeskildring är den oerhört stark och intensiv i all sin tragik.

Tragisk familjehistoria

Richard Ford var en okänd storhet för mig, men efter alla lovord som östs över hans senaste roman Kanada kände jag mig manad att bekanta mig med honom.

Kanada är en tragisk historia om en familj som det går riktigt illa för. Trots det är den osentimentalt skriven och man slipper besväret att hela tiden snyta sig, vilket jag i viss mån uppskattar. Ändå känns den torrt redogörande stilen ibland lite för återhållsam. Jag sugs aldrig riktigt in i berättelsen och jag hade inga problem att lämna boken hemma under en resa för att återuppta läsandet senare.

Men visst fattar jag att boken är ett mästerverk i den realistiska genren. Miljö- och personskildringen är trovärdig, även om själva intrigen kanske är i konstigaste laget för min smak.

Mot slutet ökar intensiteten i berättandet och de sista kapitlen är gripande. Jag uppskattar särskilt den hoppfullhet som boken inger alla dem som har fasliga släkt- och familjeförhållanden i bagaget.

Kritik av kolonialismen?

I princip älskar jag klassiker, men ibland blir man besviken. Joseph Conrads berömda roman Mörkrets hjärta från 1902 upplever jag inte som särskilt angelägen.

Romanen handlar om en ångbåtsresa längs en flod i Afrika under kolonialismen. Som en tidsskildring från slaveriets dagar har den sina poänger, men intrigen känns rätt fånig. Båtens besättning ska hitta en mytisk elfenbensjägare som härskar över trakten nästan som en gud. Det blir lite pojkboksstuk över det hela och alltihop känns ganska dammigt.

I själva verket är det efterordet som blir den största behållningen av boken. Där placeras texten in i ett samhälleligt sammanhang. Vi får veta att romanen på sin tid betraktades som starkt kritisk till kolonialismen, medan det senare har påpekats att boken inte på minsta vis ser förhållandena ur de drabbades synvinkel. Själv är jag böjd att hålla med det sistnämnda. Boken känns helt enkelt föråldrad.

Reselektyr

När jag hoppade på tåget till Köpenhamn för att därifrån ta mig vidare till Grönland kändes det rätt att börja läsa Jenny Diskis resebok Främling på Tåg (2002).  I den reser författaren först med båt över Atlanten och sedan två varv runt USA med tåg.

Diskis varumärke är att mer beskriva de människor hon  träffar än själva platserna hon besöker. Den ena personen originellare än den andra passerar revy. Var är alla vanliga människor, undrar författaren ibland. Å andra sidan bär ju alla människor på en historia, funderar hon.
Och på resor öppnar sig folk. På Köpenhamnståget råkade jag tjuvlyssna på två svenskar som började berätta sin livshistoria för varandra. Han var VD, hon operasångerska, hörde jag med diskret flaxande öron.

Hur man kan skildra människor man möter utan att såra dem förstår jag däremot inte riktigt. En del av de personer Diski berättar om har nog anledning att bli lite sura. Eller är det egentligen ändå fiktion hon skriver? Hur som helst är Främling på tåg en oerhört underhållande resebok.

Konstnär i kostym

Förhållandet mellan konstnärens liv och hens verk är ett knepigt kapitel. Kan en glad och lycklig konstnär skapa god konst? Eller krävs det lidande för att konsten ska bli tillräckligt djup? Den klassiska frågan grubblar Nobelpristagaren J.M. Coetzee över i sin självbiografiska roman Ungdomsår från 2002.        

Det är 60-tal, den blivande författaren har flyttat från Sydafrika till London och jobbar som dataprogrammerare på IBM. Kan man faktiskt bli konstnär om man går klädd i kostym, frågar han sig oroligt. Å andra sidan, varför skulle inte det lidande det innebär att ha ett tråkigt jobb vara lika meriterande för ett äkta konstnärskap som ett mer traditionellt konstnärslidande med fattigdom och elände?

Coetzee resonerar kring konstnärskapets villkor med glimten i ögat. Samtidigt får man intrycket att han faktiskt hade det jobbigt i sin ungdom, delvis kanske på grund av en viss blyghet. Boken ger också en bra bild av hur svårt det är att bli hemmastadd i ett främmande land.

Ungdomsår är en härlig liten roman som lyckas med konststycket att samtidigt vara både rolig och intellektuellt stimulerande.

Finlandssvenskt i toppklass

Jag har aldrig förstått hur det kan komma sig att Margit von Willebrand-Hollmerus är så bortglömd som hon är. Allt jag läst av henne har varit toppklass. När jag läste Sin egen domare från 1962 (införskaffad på loppis) fick jag Vilhem Moberg-vibbar. Nog är det ironiskt att de enda av hennes verk som ihågkoms av den stora allmänheten är böckerna om Stormskärs Maja. De skrevs ju till stor del av henne trots att Anni Blomqvist står som officiell författare.

Sin egen domare utspelar sig i Finland på 1700-talet. Huvudperson är herrgårdsfrun Susanne som förlorar sin egendom och tvingas bygga upp sitt liv på nytt från grunden. Författaren måste ha gjort en grundlig research, för minsta detalj i boken känns trovärdig. Också i övrigt sitter allt där det ska i den här romanen. Miljöskildringen är gedigen, personerna känns äkta, intrigen är spännande. Den sociala och historiska verkligheten skildras på ett sätt som känns fräscht och modernt i denna dag.

Kanske Margit von Willebrand-Hollmerus ännu kommer att uppleva en renässans? Jag kan tänka mig att hennes romaner när de kom ut betraktades som "underhållning". Men idag är det just så här seriösa (och framgångsrika) författare skriver. Stark intrig och trovärdig psykologi är receptet. 

En psykiskt frisk familj

Thomas Bodström är f.d. justitieminister i Sverige, även känd som fotbollsspelare och teveprofil. Trots det var han inte alls bekant för mig när jag helt av en slump började läsa hans memoarbok Det man minns.

Bodström föddes 1962 så atmosfären i barndoms - och uppväxtskildringen känns bekant. Humoristiskt och underhållande berättar han om sina vedermödor med skola, kompisar och flickvänner.

Det som ändå känns som det centrala i boken är beskrivningen av modern, som uppenbarligen varit en stor personlighet med benhård vilja. Jag skrattade högt för mig själv åt skildringen av hennes totalt inkonsekventa sparsamhet. Där kände jag igen mig själv. Också episoden då modern följer med sin son på anställningsintervju är helt obetalbar.

Vartannat kapitel i boken handlar sorgligt nog om mammans tilltagande Alzheimer. Det är tragisk men kärleksfull läsning.

Någon Knausgård är Bodström förstås inte, trots vissa paralleller i uppväxtskildringen. Något familjehelvete finns det inte att ösa dramatik ur i den Bodströmska släkten. Familjeporträttet i boken med idel undersköna leende människor verkar vittna om en släkt i harmoni och psykisk balans. Ändå berättar Bodström också med stor uppriktighet om konflikter och problem i familjen. Men en i grunden frisk familj kan hantera sådant.

Som helhet en underhållande bok, om än inte precis världslitteratur.

Sex som sjukdom

Sanna Ehdin Anandala är något slags hälsoguru i Sverige och har tidigare gett ut mängder av böcker om hur man ska bära sig åt för att må bra. Nu debuterar hon som skönlitterär författare med romanen Guldburen.

Fast skönlitterär är kanske inte det rätta ordet. Egentligen är texten nästan journalistisk i sin saklighet och precision. Boken handlar om en konflikträdd kvinna som dras in i ett förhållande med en sjukligt sexberoende man. Författaren beskriver förhållandet in i minsta detalj, inklusive ett antal absurda sexscener. Just sexscenerna gör mig tveksam - de har i mitt tycke en lätt pornografisk karaktär. Å andra sidan visar de på ett verkligt uttömmande sätt vilka former ett destruktivt sexberoende kan anta.

På grund av den sakliga, icke-skönlitterära stilen vädjar boken kanske inte till läsarens känslor, men det oaktat är den oerhört medryckande. Skildringen av hur huvudpersonen steg för steg får upp ögonen för vilken typ av relation hon råkat in i är gastkramande.

Berättelsen uppges basera sig på verkligheten, vilket inte är svårt att tro. Någon recension av boken har jag inte hittat, kanske kulturredaktörerna utdömde den som rena underhållningen. Det är den inte, snarare kunde man kanske placera den i självhjälpsgenren. Men jag tycker nog den fungerar också som roman. En bok som man sträckläser kan inte vara helt igenom dålig!

Att vara barn är ansträngande

Förmodligen är det ett ålderstecken - jag kan inte minnas att jag tidigare har varit särskilt road av barndomsskildringar. Numera känns de däremot väldigt intressanta.

Kvarteret radiomottagaren av Ylva Eggehorn är en helt underbar skildring av en barndom på 1950-talet. Författaren verkar minnas in i minsta detalj hur det kändes att vara barn. Hon beskriver sin egen barndom som en ständig kamp för att förstå och anpassa sig till livet. Språket är målande och humoristiskt och tyvärr tar boken slut alltför snabbt. Det är frågan om en roman i det lilla formatet på bara drygt hundra sidor.

Därför blev jag glad när jag märkte att boken har en fortsättning - Liljekonvaljekungen. Tyvärr är den inte lika bra som den första delen. Dels finns här irriterande sidospår som helt faller ur ramen, dels övergår barndomsskildringen alltför snart i en rätt konventionell tonårsskildring.

Som helhet blev de båda böckerna ändå en glad överraskning för mig. Jag förstår inte riktigt hur det är möjligt att jag fram till nu helt har missat författaren Ylva Eggehorn som tycks ha gett ut massor av böcker.

Palmemordet uppklarat

Palmemordet har alltid fascinerat mig och om jag hade tid skulle jag kanske kasta mig ut i privatspanarsvängen... Fast numera har väl de flesta privatspanare lagt förstoringsglaset på hyllan, eftersom Leif GW Persson har löst mordgåtan för ett bra tag sedan.

I sin bok Faller fritt som i en dröm (2007) presenterar Persson en teori om mordet som åtminstone i mina ögon verkar helt trovärdig. Att den skyldige åtminstone inte var Christer Pettersson står klart för alla som läst den här boken.

Det intressanta temat till trots är boken tyvärr otroligt tråkig. Verkligen synd att inte förlaget hjälpte författaren att fixa till texten, som är alltför råddig och komplicerad för att vara medryckande. Dessutom är personskildringen så hisnande usel att man nästan rodnar.

Med tanke på författarens enorma kunskap är det verkligen synd att boken blev så dålig. Häpen läste jag några recensioner där den fick idel beröm.

Deckarklassiker från Schweiz

Jag antar att Friedrich Dürrenmatt fortfarande är ett känt namn i sitt hemland Schweiz, en författare som kanske omnämns i skolundervisningen. Men här i våra trakter misstänker jag att få minns honom, och själv hittade jag ett par av hans böcker på en cirkulationshylla.

Dürrenmatt ansågs åtminstone förr vara en "kvalificerad" deckarskribent i klass med Graham Greene. Och visst är det lite klassikerkänsla över både Kommissariens löfte och Domaren och hans bödel, trots att de i traditionell deckarstil handlar om mordutredningar. Miljö- och personskildringen är inte lika stereotyp som i dussindeckarna, och särskilt Kommissariens löfte skiljer sig från mängden också vad gäller intrigen. Atmosfären i boken känns genuin. För ett tag tyckte jag mig förflyttad till ett Mellaneuropa vid tiden för min födelse. Boken utkom år 1958.

Förr läste jag mycket deckare men en vacker dag hade en mättnadskänsla infunnit sig. Numera läser jag sällan deckare och då ska det vara någon särskild poäng med dem. Eventuellt kan jag tänka mig att läsa någon Dürrenmatt igen om jag råkar få syn på en på något loppis.

Knausgård fem

Knausgård femman seglar upp som favorit vid sidan av tvåan, så här långt. Sexan återstår ännu.

I Min kamp 5 beskriver Karl Ove Knausgård sin studietid i Bergen. I mitt förra blogginlägg skrev jag att en skicklig vardagsskildrare inte behöver ta till några konstlade dramaturgiska knep, och det är just vad Knausgård alltså inte behöver göra. Han beskriver vardagen exakt som den är. Visst är det ett underverk att han lyckas beskriva de mest odramatiska händelser,  de mest alldagliga företeelser så medryckande att man sträckläser texten.

Del fem är drygt 600 sidor lång och handlar om författarens första allvarligare kärlekshistorier, om goda vänner, om hans debut, hans skrivkramp, hans ströjobb och så vidare. Bland annat beskriver han sitt jobb på en anstalt för utvecklingsstörda på ett otroligt ärligt sätt. Skildringen känns säkert bekant för många ungdomar som tillfälligt hoppat in på vårdjobb.

Mycket har sagts om reaktionerna hos de människor Knausgård beskriver i sitt verk. Beträffande de två flickvännerna (av vilka en blev hans fru) anar man att han nog idkat lite självcensur. Så felfria kan väl inga kvinnor vara som de här två.

Sig själv beskriver han däremot som vanligt utan all försköning. Vi får bilden av en ångestfylld, osäker, sjukligt blyg ung man på god väg mot alkoholism. Knausgårds ärlighet är fullkomligt avväpnande. Han beskriver till exempel sin förfärliga avund då bästa vännen får sin bok antagen. Verkligen modigt av honom - få känslor är ju så tabubelagda som just avunden. Författarens humor och självironi lyfter texten och hindrar den från att bli långrandig eller pinsam.

Dessutom finns här en hel del både djuplodande och rolig litteraturanalys!

Jag brukar ändå säga att få saker blir sämre av att förkortas, och visst kunde man ha strukit lite också här. Men som helhet är femman en underbar bok.

Mobbare och uppkomlingar

Anna Fredriksson är en av de där skickliga vardagsskildrarna som det finns så gott om i Sverige. Hennes andra roman Lyckostigen handlar om en ensamstående tonårsmamma vars dotter mobbas i skolan. Pappan har stuckit iväg från den deprimerande landsortshålan där familjen bor och blivit snobb i Stockholm.

Här finns med andra ord ingredienser till en underbar samtidsskildring. Mobbning, penningbekymmer, klassresa, uppkomlingsmentalitet. Och visst är boken medryckande. Just den här typen av bok brukar jag se till att ha med mig på båten till Åland, en bok där handlingen är så spännande att kakofonin av barnskrik, fylleskratt och rassel från spelautomater inte stör koncentrationen.

Lite besviken blir jag ändå på boken. Jag tycker att författaren har slarvat med intrigen. Här kunde ha uppstått härliga sociala krockar, men egentligen blir det hela förvånansvärt blekt. Författaren ser sig tvungen att ta till ett ganska grovt knep - en jättestor lottovinst - för att få fart på handlingen. Därmed faller tyvärr en del av trovärdigheten bort. En riktigt skicklig vardagsskildrare klarar sig utan deus ex machina.

I och för sig är lottovinster förstås fascinerande, men tydligen svåra att skildra. Den förra lottovinstboken jag kommenterade i min blogg, Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt, lyckades inte heller så bra med just den biten.

Som helhet blir det ändå pluspoäng för Lyckostigen, och jag kommer garanterat att läsa Anna Fredrikssons nästa roman.

Förvirrande Jesus

Det är ett bra tag sedan jag läste J.M.Coetzee, möjligtvis var det ungefär vid tiden för hans Nobelpris år 2003. Jag vill minnas att jag tyckte hans böcker var tämligen lättillgängliga om än i dystraste laget för min smak.

När jag började läsa Coetzees senaste roman Jesus barndom var jag därför helt inställd på något mörkt och deprimerande. Efter några sidor antog jag att boken var en dystopi. Det hela verkade utspela sig i en omänsklig framtida diktatur där absurda regler förstör livsglädjen för den maktlösa lilla människan - som sig bör i dystopigenren.

Men efter ett tag började jag tänka om. Jesus barndom är förmodligen ändå inte en dystopi. De absurda reglerna i republiken Novilla finns till för att garantera välfärd för alla - lite som i det forna svenska folkhemmet, kanske. Reglerna verkar inte heller vara särskilt stränga, och invånarna har en hel del frihet.

Romanen handlar om en man som söker den försvunna mamman till en liten pojke. Pojken och mannen har kommit till fantasilandet Novilla tillsammans, varifrån förblir oklart. De hittar en mamma - eller någon som kunde vara en mamma. Till en början framstår mamman som självisk och osympatisk, men igen överraskar Coetzee och personskildringen blir betydligt mer nyanserad.

Just det här - att man väntar sig något fasansfullt men får något som kanske ändå är medmänsklighet - är vad jag gillar i romanen. Men i övrigt är jag tveksam. Intrigen känns tidvis helt meningslös. Vad handlar boken om egentligen? Ibland blir det sida upp och sida ner med halvintressant köksfilosoferande, i den stilen som är helt skojigt att ägna sig åt vid tretiden på natten med rödvin och goda vänner. Att ta ett barns naiva frågor som utgångspunkt för ett filosofiskt samtal är ju en utmärkt metod, då kommer man direkt in på de mest grundläggande frågorna. En annan sak är sedan om samtalet leder någonvart.

Jag har läst lite recensioner för att se om någon annan har lyckats förstå avsikten bakom Coetzees bok, men en viss förvirring tycks råda. En möjlighet är att tolka boken som skolkritisk, eftersom skolsystemet verkar vara det enda verkligt grymma i landet Novilla. Vad Jesus och hans barndom har med huvudpersonerna att göra är oklart. En del tycker att pojken och modern i boken påminner om Jesus och Maria, men själv har jag svårt att se det sambandet.

På plussidan ändå att boken är lättläst och underhållande. Som bokcirkelbok fungerar den antagligen utmärkt eftersom den väcker så många frågor.

Österbottnisk graviditet

Sara Jungersten är en författare som jag väntar mig mycket av. Hennes debutroman tyckte jag mycket om, och tvåan Lika delar liv och luft går i samma stil. Jungersten är skicklig på att beskriva vanliga människor och deras relationer, så skicklig att jag ibland kommer att tänka på några av dagens bästa rikssvenska författare.

Lika delar liv och luft handlar om en ung kvinna som blir gravid samtidigt som hennes äktenskap krisar. Hon flyttar tillbaka till föräldrarna i den österbottniska hembyn. Det är ingen stor dramatik, men Jungersten är helt fenomenal på att skildra alldagliga händelser på ett intressant och småhumoristiskt sätt. Beskrivningen av byborna är härlig. Just de här människorna har jag själv träffat, i min egen by. Även skildringen av Miras utseendefixering känns trovärdig.

Det som däremot ser ut att vara inklämt i romanen närmast för dramaturgins skull är själva äktenskapskrisen. Det verkar inte helt sannolikt att de två trevliga och nyförälskade personerna skulle kasta sig in i en kris och separera just då de ska få ett efterlängtat barn. Intrigen är bokens svagaste länk, men personskildringen och den starka lokalfärgen uppväger den bristen.

En expert på gräl

Helena von Zweigbergk är en av mina största favoriter och hör till Sveriges bästa författare. "En av de vassaste skildrarna av det moderna Sverige" har det träffande sagts om henne.

von Zweigbergks specialområde är familjelivets futtigheter och pinsamheter. Hon är en mästare på att skildra gräl. Ingen kan som hon få fram tröstlösheten i ett gräl som har hakat upp sig och inte leder någon vart. Psykologiskt har hon absolut gehör.

von Zweigbergks nyaste Än klappar hjärtan handlar om tre systrar och deras familjer. Visst är det gedigen Zweigbergk-kvalitet också nu men i mitt tycke är det här inte hennes bästa bok. Intrigen känns tidvis lite krystad. Den framgångsrika designer-systerns sjukdom är fint skildrad, men hennes kärlekshistoria känns kanske lite för romantisk. Och den äldsta systerns fixering vid sin ungdomskärlek är svårbegriplig.

För den som vill bekanta sig med författaren rekommenderar jag någon av hennes tidigare böcker. Men även för den här gäller förvisso det zweigbergkska varumärket: ett språk som är så smidigt att man utan minsta ansträngning glider in i romanens värld och motvilligt lämnar den när boken är slut.

En finlandssvensk vampyr

Vampyrer är inte mina favoritvarelser. Jag behöver bara höra ordet "blod" för att känna mig svimfärdig.

Tröskeln var alltså hög för mig att ta itu med Hannele Mikaela Taivassalos vampyrroman Svulten. Till sist tog jag ändå mod till mig. En finlandssvensk vampyr kan väl inte vara så farlig, tänkte jag troskyldigt.

Tji fick jag. Det finns definitivt ingen finlandssvensk mysighet i boken. Tvärtom är den en riktigt gastkramande berättelse som håller en i ett järngrepp av fasa från första sidan till den sista.

Ingen tvekan om att Taivassalo kan skriva. Skickligt målar hon upp miljöer och tidsepoker, från 1700-talets Stockholm förflyttar vi oss i ett huj till dagens Helsingfors, till Berlin eller S:t Petersburg, och hela tiden är det lika kusligt.

Nästan outhärdlig blir skildringen då den ständigt utsvultna vampyren ger sig på oskyldiga ungdomar och suger livet ur dem. Jag anar mig till något slag av metafor här - kanske vampyren är en symbol för - ja, vad? Sinnessjukdom? Narkomani? Vad det än är så är det hjärtskärande.

Svulten är en bok som jag inte njuter av att läsa, trots alla dess förtjänster. Storyn är för hemsk för min smak, helt enkelt.

Efter klimatkatastrofen

Jag är ingen vän av framtidsskildringar, i mitt tycke är de alla lika. De är alltid dystopiska. Grundmönstret är att världen har drabbats av en katastrof, det är brist på allt och diktatur råder. Den lilla människan kämpar förgäves mot övermakten.

Det är mönstret också i Emmi Itärantas Teemestarin kirja från 2012. Här är det klimatförändringen som har förstört mänsklighetens livsvillkor, stora delar av jordklotet är översvämmade, sötvattnet är nästan slut, det är hett och fullt av insekter. Ett militärt skräckvälde råder.

Boken vann första pris i en romantävling och den har fått mycket beröm. Och ingen tvekan om att boken är bra, den är välskriven, språket är vackert, stämningen melankolisk. 

Men jag fångas inte. Som ofta i framtidsskildringar är det som om författarens hela energi skulle gå åt till att utforma en trovärdig miljö, medan karaktärerna blir bleka och blodlösa. Det som också stör mig är att intrigen känns klumpig. Varför ordnas det teceremonier i Finland? Varför flyttar huvudpersonens mamma mitt i allt till Kina? Jag vänder inte febrilt blad för att få veta hur det går för karaktärerna, eftersom både handlingen och människorna känns artificiella.

Trots alla invändningar tycker jag det är beundransvärt att författaren har försökt utarbeta ett scenario för hur världen kommer att påverkas av klimatförändringen. Mig veterligen har klimatfrågor inte just alls uppmärksammats i skönlitteraturen.

Det historiska Grönland

Det är inte varje dag man läser en roman om Grönland, än mindre en roman om Grönland på 1700-talet. Därför önskar man att när man en gång gör det så skulle det vara en riktigt bra roman.

Och det är väl Kim Leines Profeterna vid Evighetsfjorden. Åtminstone har den belönats med Nordiska rådets litteraturpris. 

För mig blev Profeterna ändå ingen stor läsupplevelse. Det är flera saker som stör mig i boken. Redan själva kompositionen känns obalanserad - massor av text ägnas relativt ointressanta händelser, medan det riktiga sprängstoffet förbigås i korthet.Titelpersonerna, profeterna, får till exempel inte mycket plats i boken.

En annan sak som stör mig är huvudpersonen, prästen, som är en säregen person vars tankar och känslor man har svårt att förstå sig på. Följaktligen känner man sig också ganska likgiltig för hans öde. Överhuvudtaget är personerna i boken inte särskilt tydligt tecknade. Speciellt grönländarna förblir anonyma, vilket är synd med tanke på att det inte finns så många grönländare i litteraturen.

Det som vi däremot får i rikligt mått i den här boken är beskrivningar av avföring, spyor, sjukdomar och så vidare, och som pricken på i världslitteraturens kanske vidrigaste abortskildring. Inte alls i min smak.

Jag älskade Leines debutbok Kalak så detta blev nog en besvikelse. I min läsecirkel var vi ändå överens om att författaren är skicklig på att beskriva historiska miljöer.