Det är lite förargligt att det finns två kända svenska författare med förnamnet Hjalmar. Jag blandar alltid ihop dem. Bergman och Söderberg, vem skrev nu vad egentligen? Jag har läst båda med oregelbundna mellanrum ända sedan ungdomstiden och vad jag minns alltid tyckt om det jag läst.
Nu var det i alla fall Hjalmar Söderbergs debutroman jag råkade hitta på loppis. Förvillelser heter den och handlar om en ung man som driver omkring i Stockholm.
Det exemplar jag läste var ett nytryck i pocket, men med oförändrad gammal stavning. Trots ålderdomligheten i språket känns romanen fräsch, som en klassiker ju ofta gör. Stämningen i boken är ungdomligt melankolisk, det grubblas och has ångest. Ibland bränner det till, och jag minns flyktigt hur svårt det faktiskt kunde vara att vara ung.
Och den saken har inte förändrat sig. När jag läser den här lilla romanen tänker jag på hur otroligt viktigt det är att unga människor får hjälp då de hamnat i en återvändsgränd.
Förvillelser är ingen storslagen roman, men visst anar man tidvis den kommande mästaren i det klassiskt enkla språket.
Nu var det i alla fall Hjalmar Söderbergs debutroman jag råkade hitta på loppis. Förvillelser heter den och handlar om en ung man som driver omkring i Stockholm.
Det exemplar jag läste var ett nytryck i pocket, men med oförändrad gammal stavning. Trots ålderdomligheten i språket känns romanen fräsch, som en klassiker ju ofta gör. Stämningen i boken är ungdomligt melankolisk, det grubblas och has ångest. Ibland bränner det till, och jag minns flyktigt hur svårt det faktiskt kunde vara att vara ung.
Och den saken har inte förändrat sig. När jag läser den här lilla romanen tänker jag på hur otroligt viktigt det är att unga människor får hjälp då de hamnat i en återvändsgränd.
Förvillelser är ingen storslagen roman, men visst anar man tidvis den kommande mästaren i det klassiskt enkla språket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar