"När gick jag från attraktiv, ung och lovande kvinna till gammal bitter klimakteriekärring?" Det citatet ur antologin Kerstin Thorvall Book Club ger en rätt bra bild av vad den handlar om. I boken ger tolv kända svenska kvinnor sin syn på klimakteriet och allt vad det för med sig.
Idén till antologin föddes då kvinnorna i sin bokklubb läste Kerstin Thorvalls roman Det mest förbjudna från 1976. Den som läser antologin lockas obönhörligt att även läsa romanen, som har ansetts vara startskottet för den så kallade bekännelselitteraturen i Sverige.
De tolv antologiskribenterna tar upp alla tänkbara aspekter på klimakteriet, det handlar alltså inte bara om svettningar, vallningar och den sista mensen. Intressant är till exempel vittnesmålen om hur till och med de här stiliga och framgångsrika kvinnorna förlorar en del av sitt värde både i sina egna och männens ögon då de går in i klimakterieåldern.
Huvudsakligen är boken ändå skriven i en glad kampanda och själv tycker jag den är uppmuntrande. Åldrande kvinnor kan ha hur kul som helst - och, naturligtvis, fortsätta att vara kreativa och oumbärliga i samhället. Boken är dessutom mycket välskriven och medryckande.
Uppmuntrande kan man däremot inte säga att Thorvalls Det mest förbjudna är, trots att det var den som inspirerade hela antologiprojektet. Romanen handlar om Kerstin Thorvalls alter ego som kastar sig in i ett hejdlöst sexliv. Jag läste boken med ett visst medlidande, för den känns nog mer som en sjukdomsberättelse än en berättelse om kvinnlig frigörelse. Men som roman och familjeskildring är den oerhört stark och intensiv i all sin tragik.
Idén till antologin föddes då kvinnorna i sin bokklubb läste Kerstin Thorvalls roman Det mest förbjudna från 1976. Den som läser antologin lockas obönhörligt att även läsa romanen, som har ansetts vara startskottet för den så kallade bekännelselitteraturen i Sverige.
De tolv antologiskribenterna tar upp alla tänkbara aspekter på klimakteriet, det handlar alltså inte bara om svettningar, vallningar och den sista mensen. Intressant är till exempel vittnesmålen om hur till och med de här stiliga och framgångsrika kvinnorna förlorar en del av sitt värde både i sina egna och männens ögon då de går in i klimakterieåldern.
Huvudsakligen är boken ändå skriven i en glad kampanda och själv tycker jag den är uppmuntrande. Åldrande kvinnor kan ha hur kul som helst - och, naturligtvis, fortsätta att vara kreativa och oumbärliga i samhället. Boken är dessutom mycket välskriven och medryckande.
Uppmuntrande kan man däremot inte säga att Thorvalls Det mest förbjudna är, trots att det var den som inspirerade hela antologiprojektet. Romanen handlar om Kerstin Thorvalls alter ego som kastar sig in i ett hejdlöst sexliv. Jag läste boken med ett visst medlidande, för den känns nog mer som en sjukdomsberättelse än en berättelse om kvinnlig frigörelse. Men som roman och familjeskildring är den oerhört stark och intensiv i all sin tragik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar