Dagen efter att Sverigedemokraterna fått 13 % av rösterna i det svenska valet känner jag mig förvirrad. Hur gick det här till? Betyder valresultatet att 13 % av svenskarna är rasister?
De flesta som röstar på SD förnekar säkert den saken. "Jag är inte rasist, men..." Vilket får mig att tänka på komikern Özz Nujens påpekande: Ingen skulle säga "Jag är inte pedofil, men..."
I skrivande stund befinner jag mig i Sverige. Jag är omgiven av välmående svenskar, bland dem många som ser ut att "ha invandrarbakgrund". Alla verkar nöjda, oberoende av etnicitet, och någon segregering syns inte utåt.
Men under ytan finns ändå rasismen. Jag lyssnade till en debatt där journalisten och författaren Lena Sundström satt i panelen. Hon och två andra debattörer, alla tre med "icke-svenskt" utseende, vittnade samstämmigt om den rasism de dagligen möter i det svenska samhället.
För några år sedan skrev Lena Sundström boken Världens lyckligaste folk, som handlar om Danmark. Där söker hon svar på frågan varför de gemytliga danskarna har blivit så rasistiska, efter att länge ha betraktats som ovanligt liberala och toleranta.
Boken handlar mycket om Dansk Folkeparti, danskarnas motsvarighet till SD. Hur kommer det sig att partiets popularitet bara ökar? Någon korrelation med fattigdom och arbetslöshet verkar inte finnas. Också i välbärgade medelklassområden har partiet ett starkt stöd.
I själva verket tycks främlingsfientligheten bygga på föreställningar och attityder som inte härrör ur människors egna erfarenheter, menar Sundström. Hur uppstår då sådana attityder? Enligt Sundström är det politikerna och medierna som tillsammans skapar och förmedlar en förvrängd bild av situationen.
Sundströms bok är oerhört underhållande trots det allvarliga temat. Den känns också högst aktuell fastän den har några år på nacken. Samma frågor som författaren ställer om Danmark vill man ställa om Sverige idag.
De flesta som röstar på SD förnekar säkert den saken. "Jag är inte rasist, men..." Vilket får mig att tänka på komikern Özz Nujens påpekande: Ingen skulle säga "Jag är inte pedofil, men..."
I skrivande stund befinner jag mig i Sverige. Jag är omgiven av välmående svenskar, bland dem många som ser ut att "ha invandrarbakgrund". Alla verkar nöjda, oberoende av etnicitet, och någon segregering syns inte utåt.
Men under ytan finns ändå rasismen. Jag lyssnade till en debatt där journalisten och författaren Lena Sundström satt i panelen. Hon och två andra debattörer, alla tre med "icke-svenskt" utseende, vittnade samstämmigt om den rasism de dagligen möter i det svenska samhället.
För några år sedan skrev Lena Sundström boken Världens lyckligaste folk, som handlar om Danmark. Där söker hon svar på frågan varför de gemytliga danskarna har blivit så rasistiska, efter att länge ha betraktats som ovanligt liberala och toleranta.
Boken handlar mycket om Dansk Folkeparti, danskarnas motsvarighet till SD. Hur kommer det sig att partiets popularitet bara ökar? Någon korrelation med fattigdom och arbetslöshet verkar inte finnas. Också i välbärgade medelklassområden har partiet ett starkt stöd.
I själva verket tycks främlingsfientligheten bygga på föreställningar och attityder som inte härrör ur människors egna erfarenheter, menar Sundström. Hur uppstår då sådana attityder? Enligt Sundström är det politikerna och medierna som tillsammans skapar och förmedlar en förvrängd bild av situationen.
Sundströms bok är oerhört underhållande trots det allvarliga temat. Den känns också högst aktuell fastän den har några år på nacken. Samma frågor som författaren ställer om Danmark vill man ställa om Sverige idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar