Först läste jag Anneli Jordahls pinfärska roman om ett hembiträde: Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Sedan läste jag John Williams nyupptäckta klassiker Stoner. Jag älskade båda, och tyckte att de påminde en hel del om varandra.
Romanen om Mona utspelar sig i Östersund, Norrland, på 1950-talet. Mona kommer från fattiga förhållanden och tvingas ta anställning som hembiträde i en familj som utnyttjar henne till max - utan att direkt vara illvillig. Det är tidens sed helt enkelt. Just tidsandan beskrivs oerhört bra i boken, det skoningslösa arbetslivet, den totala bristen på jämställdhet, men också den begynnande ungdomskulturen.
I boken om Stoner förflyttas vi ännu längre bakåt i tiden, till 1900-talets första hälft. Också Stoner kommer från knappa förhållanden, en småbrukarfamilj i den amerikanska mellanvästern. Men Stoner gör akademisk karriär och lämnar fattigdomen bakom sig.
Både Mona och Stoner har otur med kärleken, båda fastnar för totalt olämpliga, egocentriska partners. Båda får ett enda barn. Också stämningen i de båda böckerna är lite likartad - berättelsen framskrider enkelt och rakt på sak men ändå oavbrutet fängslande. Huvudpersonerna är fångade i sitt öde och verkar inte ha några medel att ta tag i sin situation.
Berättelsen om Mona tar ändå slut på mitten, medan vi får följa Stoner ända till slutet. Kanske det är därför som Stoner är den av de två som griper mig mest. Romanens historia är i sig otrolig - när den kom ut år 1965 föll den snabbt i glömska, men nu, femtio år senare, har den plötsligt gjort världssuccé. Med all orsak. I den svenska nyutgåvan har Philip Teir skrivit ett jättefint förord - som man naturligtvis bör läsa sist.
Romanen om Mona utspelar sig i Östersund, Norrland, på 1950-talet. Mona kommer från fattiga förhållanden och tvingas ta anställning som hembiträde i en familj som utnyttjar henne till max - utan att direkt vara illvillig. Det är tidens sed helt enkelt. Just tidsandan beskrivs oerhört bra i boken, det skoningslösa arbetslivet, den totala bristen på jämställdhet, men också den begynnande ungdomskulturen.
I boken om Stoner förflyttas vi ännu längre bakåt i tiden, till 1900-talets första hälft. Också Stoner kommer från knappa förhållanden, en småbrukarfamilj i den amerikanska mellanvästern. Men Stoner gör akademisk karriär och lämnar fattigdomen bakom sig.
Både Mona och Stoner har otur med kärleken, båda fastnar för totalt olämpliga, egocentriska partners. Båda får ett enda barn. Också stämningen i de båda böckerna är lite likartad - berättelsen framskrider enkelt och rakt på sak men ändå oavbrutet fängslande. Huvudpersonerna är fångade i sitt öde och verkar inte ha några medel att ta tag i sin situation.
Berättelsen om Mona tar ändå slut på mitten, medan vi får följa Stoner ända till slutet. Kanske det är därför som Stoner är den av de två som griper mig mest. Romanens historia är i sig otrolig - när den kom ut år 1965 föll den snabbt i glömska, men nu, femtio år senare, har den plötsligt gjort världssuccé. Med all orsak. I den svenska nyutgåvan har Philip Teir skrivit ett jättefint förord - som man naturligtvis bör läsa sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar