Idel ädel adel

Det är några år sedan Björn af Kleens uppmärksammade bok om den svenska adeln kom ut. Boken är frukten av ett rejält journalistiskt grävjobb som bland annat visar att adeln fortfarande är en stor markägare i Sverige.

Jag råkade hitta boken på loppis och den visade sig vara en riktig bladvändare. Visst är det ju alltid intressant att läsa om överklassen. Boken innehåller flera intervjuer. Vissa av ädlingarna är hur sympatiska som helst medan andra är rent ofattbart giriga. Det värsta exemplet är adelsmannen som låter vräka sin över 90-åriga mamma ur det hus där hon bott hela sitt liv. Fruktansvärt - men kanske dock mer som ett exempel på mänsklig ondska i allmänhet än på typiskt adliga egenskaper.

Enligt boken har många adliga i Sverige lyckats behålla sina överstora egendomar genom att hänvisa till att de sköter om kulturarvet. En ren bluff, anser författaren, eftersom de mycket väl skulle klara sig ekonomiskt med mindre inkomster och utan stöd från samhället.

Han har förstås rätt, men nog är det ju ändå lite kul att det fortfarande sitter grevar och baroner på gamla slott i Sverige. De är liksom själva ett kulturarv i all sin gammalmodighet.