Min första kontakt med årets Nobelpristagare i litteratur Patrick Modiano blev rätt flyktig - romanen Lilla smycket är förmodligen hans tunnaste, bara drygt 120 sidor. Enligt bakpärmen säger den ändå "mer än de flesta nutida tegelstensvolymer".
Nåja, det är kanske att ta i, men visst gör boken intryck. Den handlar om en ung kvinna som bearbetar sina traumatiska barndomsminnen. Det hela tar sin början då huvudpersonen av en slump får syn på en kvinna som hon tror är hennes mor. Parallellt följer vi händelserna i en familj där huvudpersonen arbetar som barnvakt. Familjens lilla dotter utsätts för den mest fasansfulla ignorans från föräldrarnas sida.
I bokcirkeln väckte boken blandade känslor. En del tyckte den var så upprörande att det var svårt att läsa den. Andra tyckte den var alltför råddig och mystisk för att riktigt engagera. Några tolkade innehållet symboliskt - de menade att huvudpersonen och den lilla flickan skulle ses som en och samma person.
Själv läste jag på mitt enkelspåriga sätt boken som helt realistisk. För mig var huvudpersonens hemska barndom ett faktum - och den lilla flickans hemska barndom var likaså ett faktum. Det finns folk som tvingas genomgå just så här ångestfulla upplevelser, och Modiano beskriver dem laddat och träffande.
Den drömska stämningen i boken tyckte jag om, trots min snäva tolkning av själva händelseförloppet. Och givetvis kan man läsa boken också på andra sätt. En Nobelpristagare ska väl vara lämpligt mångtydig.
Jag brukar inte begripa mig på Svenska Akademiens litteratursyn, men Lilla smycket gav mersmak. Ett par Modiano till ska jag nog pröva på.
Nåja, det är kanske att ta i, men visst gör boken intryck. Den handlar om en ung kvinna som bearbetar sina traumatiska barndomsminnen. Det hela tar sin början då huvudpersonen av en slump får syn på en kvinna som hon tror är hennes mor. Parallellt följer vi händelserna i en familj där huvudpersonen arbetar som barnvakt. Familjens lilla dotter utsätts för den mest fasansfulla ignorans från föräldrarnas sida.
I bokcirkeln väckte boken blandade känslor. En del tyckte den var så upprörande att det var svårt att läsa den. Andra tyckte den var alltför råddig och mystisk för att riktigt engagera. Några tolkade innehållet symboliskt - de menade att huvudpersonen och den lilla flickan skulle ses som en och samma person.
Själv läste jag på mitt enkelspåriga sätt boken som helt realistisk. För mig var huvudpersonens hemska barndom ett faktum - och den lilla flickans hemska barndom var likaså ett faktum. Det finns folk som tvingas genomgå just så här ångestfulla upplevelser, och Modiano beskriver dem laddat och träffande.
Den drömska stämningen i boken tyckte jag om, trots min snäva tolkning av själva händelseförloppet. Och givetvis kan man läsa boken också på andra sätt. En Nobelpristagare ska väl vara lämpligt mångtydig.
Jag brukar inte begripa mig på Svenska Akademiens litteratursyn, men Lilla smycket gav mersmak. Ett par Modiano till ska jag nog pröva på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar