onsdag 10 december 2014

"Negrer och infödingar"

Den danska författaren Karen Blixen ägde under sjutton års tid en kaffefarm i Kenya. I memoarboken Den afrikanska farmen berättar hon om livet i Afrika under början av 1900-talet.

Boken är rätt ojämn, vissa avsnitt är medryckande, andra stampar på stället. Själv är jag inte särskilt intresserad av djur och natur, så naturskildringarna känns väl långa för min smak, även om de är poetiska och vackra.

Beskrivningen av människorna i författarens omgivning är däremot intressant. I förordet till nyupplagan som kom 2012 deklarerar förlaget att man är medveten om att vissa av orden och uttrycken i boken kan kännas stötande för dagens människor. Men det är inte bara orden, utan hela människosynen, som känns föråldrad.

Inte så att Blixen skulle se ner på "negrerna" och "infödingarna", som alla är antingen hennes tjänare eller står i ett slags torparförhållande till henne som godsägare. Tvärtom älskar hon dem och kanske rentav idealiserar dem en aning.

Det som känns så konstigt för dagens människa är att Blixen ser afrikanerna som totalt väsensfrämmande, inte precis som djur, utan snarare som något slags sago- eller andevarelser sprungna direkt ur det förtrollade afrikanska landskapet. Frejdigt generaliserar hon - somalierna är si, massajerna så. Även om hon berättar till och med ingående om vissa enskilda individer, framstår de ändå som enbart typiska representanter för en viss primitiv infödingsgrupp.

Samma sak gäller i och för sig också de "vita" personer hon berättar om. De förblir opersonliga, precis som författaren själv. Som ett historiskt dokument är boken förvisso värdefull, men jag känner absolut inte att jag kommer författaren inpå livet. I bokcirkeln väckte boken ingen större entusiasm, även om de flesta nog tyckte att författaren är fascinerande. Vi enades trots allt om att besöka Karen Blixens museum i Danmark.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar