Årets finlandssvenska romaner ringar verkligen in vitt skilda zoner i Svenskfinland. Peppe Öhman som jag skrev om i mitt förra inlägg skildrar innerstadssnobbar i Helsingfors, Karin Erlandsson beskriver livet på en österbottnisk pälsfarm. Kontrasten kunde knappast vara större.
Erlandssons Minkriket rör sig på ett område som har behandlats synnerligen sparsamt, om alls, i skönlitteraturen. Ändå bjuder pälsfarmarnas liv på större dramatik än många andra yrkesgruppers. Hotet från djurrättsaktivister hänger ständigt över farmarna samtidigt som de drastiska svängningarna i inkomstnivån gör livet till en ekonomisk berg- och dalbana.
I Minkriket följer vi en familj under tre generationer. Beskrivningen av vardagslivet på pälsfarmen är realistisk och har säkert krävt en hel del research. De tragiska händelser som drabbar familjen kunde i viss mån inträffa i vilken familj som helst, men själva pälsfarmningen och dess stränga villkor tillför ytterligare en sorglig dimension i berättelsen.
Minkriket är en gripande bok som man sträckläser med hjärtat i halsgropen. Precis som när det gäller Peppe Öhmans roman förundrar och gläder jag mig över hur levande och aktuell den finlandssvenska skönlitteraturen är just nu. Jag läste Minkriket efter att ha plöjt igenom ett antal tjocka och tröga finska Finlandiakandidater, och kände mig riktigt sur: Minkriket är bättre än samtliga sex kandidater.
Den enda invändningen jag har mot boken gäller slutet. Där släpper plötsligt författarens realistiska grepp och intrigen blir skönlitterärt krystad.
Erlandssons Minkriket rör sig på ett område som har behandlats synnerligen sparsamt, om alls, i skönlitteraturen. Ändå bjuder pälsfarmarnas liv på större dramatik än många andra yrkesgruppers. Hotet från djurrättsaktivister hänger ständigt över farmarna samtidigt som de drastiska svängningarna i inkomstnivån gör livet till en ekonomisk berg- och dalbana.
I Minkriket följer vi en familj under tre generationer. Beskrivningen av vardagslivet på pälsfarmen är realistisk och har säkert krävt en hel del research. De tragiska händelser som drabbar familjen kunde i viss mån inträffa i vilken familj som helst, men själva pälsfarmningen och dess stränga villkor tillför ytterligare en sorglig dimension i berättelsen.
Minkriket är en gripande bok som man sträckläser med hjärtat i halsgropen. Precis som när det gäller Peppe Öhmans roman förundrar och gläder jag mig över hur levande och aktuell den finlandssvenska skönlitteraturen är just nu. Jag läste Minkriket efter att ha plöjt igenom ett antal tjocka och tröga finska Finlandiakandidater, och kände mig riktigt sur: Minkriket är bättre än samtliga sex kandidater.
Den enda invändningen jag har mot boken gäller slutet. Där släpper plötsligt författarens realistiska grepp och intrigen blir skönlitterärt krystad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar