Man kan tala om det mesta numera, men klimakteriet anses fortfarande vara ett pinsamt kapitel. Det påpekas i antologin Hej klimakteriet. Jag är böjd att hålla med. Inte drar man så där helt obesvärat in klimakteriet i konversationen. Inte sitt eget klimakterium åtminstone. Ändå har det åtminstone i tjugo års tid utkommit öppenhjärtiga klimakterieböcker.
Kanske det nu en gång för alla är så att klimakteriet inte är världens roligaste sak att diskutera? Det handlar ju trots allt om att man blir ofruktsam, mindre attraktiv, tröttare, fulare och så småningom gammal?
Aj nej, det var ju just det klimakteriet INTE handlar om. Enligt boken Hej klimakteriet alltså. Tvärtom, man blir bara snyggare, självsäkrare, aktivare, gladare, sexigare etc etc.
En aning krystat låter det nog i mina öron, allt det här uppmuntringssnacket. Men visst, hellre läser man väl sådant än pessimistiska klagolåtar. Boken är lättläst men ojämn, en del skribenter är bättre än andra, och de långa faktaavsnitten kunde man lika bra ha slagit upp på nätet.
I samma veva läste jag en klimakteriebok av lite äldre snitt: Cecilia Hagens Kulla-Gulla i övergångsåldern från 1994.
Hur det nu var så kändes den överraskande föråldrad. En orsak kanske är att tekniska uppfinningar av olika slag nämns rätt ofta i texten - när barnen flyttar hemifrån kan klimakteriekvinnan till exempel bli så självständig att hon skaffar sig egen dator och fax. Det handlar också en hel del om utseende, om rynkkrämer och östrogen, sådant som förvisso fortfarande existerar men som ingen väl längre orkar prata om.
Uppmuntrande är boken ändå i vissa avsnitt, t.ex intervjun med 95-åringen som minns 55-årsåldern som livets bästa.
Egentligen är jag inte så förtjust i böcker av det här slaget. Antologier, självhjälpsböcker osv i all ära, men jag skulle hellre läsa om t.ex. klimakteriet i skönlitterär form.
Kanske det nu en gång för alla är så att klimakteriet inte är världens roligaste sak att diskutera? Det handlar ju trots allt om att man blir ofruktsam, mindre attraktiv, tröttare, fulare och så småningom gammal?
Aj nej, det var ju just det klimakteriet INTE handlar om. Enligt boken Hej klimakteriet alltså. Tvärtom, man blir bara snyggare, självsäkrare, aktivare, gladare, sexigare etc etc.
En aning krystat låter det nog i mina öron, allt det här uppmuntringssnacket. Men visst, hellre läser man väl sådant än pessimistiska klagolåtar. Boken är lättläst men ojämn, en del skribenter är bättre än andra, och de långa faktaavsnitten kunde man lika bra ha slagit upp på nätet.
I samma veva läste jag en klimakteriebok av lite äldre snitt: Cecilia Hagens Kulla-Gulla i övergångsåldern från 1994.
Hur det nu var så kändes den överraskande föråldrad. En orsak kanske är att tekniska uppfinningar av olika slag nämns rätt ofta i texten - när barnen flyttar hemifrån kan klimakteriekvinnan till exempel bli så självständig att hon skaffar sig egen dator och fax. Det handlar också en hel del om utseende, om rynkkrämer och östrogen, sådant som förvisso fortfarande existerar men som ingen väl längre orkar prata om.
Uppmuntrande är boken ändå i vissa avsnitt, t.ex intervjun med 95-åringen som minns 55-årsåldern som livets bästa.
Egentligen är jag inte så förtjust i böcker av det här slaget. Antologier, självhjälpsböcker osv i all ära, men jag skulle hellre läsa om t.ex. klimakteriet i skönlitterär form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar