Det är inte varje dag man läser en roman om Grönland, än mindre en roman om Grönland på 1700-talet. Därför önskar man att när man en gång gör det så skulle det vara en riktigt bra roman.
Och det är väl Kim Leines Profeterna vid Evighetsfjorden. Åtminstone har den belönats med Nordiska rådets litteraturpris.
För mig blev Profeterna ändå ingen stor läsupplevelse. Det är flera saker som stör mig i boken. Redan själva kompositionen känns obalanserad - massor av text ägnas relativt ointressanta händelser, medan det riktiga sprängstoffet förbigås i korthet.Titelpersonerna, profeterna, får till exempel inte mycket plats i boken.
En annan sak som stör mig är huvudpersonen, prästen, som är en säregen person vars tankar och känslor man har svårt att förstå sig på. Följaktligen känner man sig också ganska likgiltig för hans öde. Överhuvudtaget är personerna i boken inte särskilt tydligt tecknade. Speciellt grönländarna förblir anonyma, vilket är synd med tanke på att det inte finns så många grönländare i litteraturen.
Det som vi däremot får i rikligt mått i den här boken är beskrivningar av avföring, spyor, sjukdomar och så vidare, och som pricken på i världslitteraturens kanske vidrigaste abortskildring. Inte alls i min smak.
Jag älskade Leines debutbok Kalak så detta blev nog en besvikelse. I min läsecirkel var vi ändå överens om att författaren är skicklig på att beskriva historiska miljöer.
Och det är väl Kim Leines Profeterna vid Evighetsfjorden. Åtminstone har den belönats med Nordiska rådets litteraturpris.
För mig blev Profeterna ändå ingen stor läsupplevelse. Det är flera saker som stör mig i boken. Redan själva kompositionen känns obalanserad - massor av text ägnas relativt ointressanta händelser, medan det riktiga sprängstoffet förbigås i korthet.Titelpersonerna, profeterna, får till exempel inte mycket plats i boken.
En annan sak som stör mig är huvudpersonen, prästen, som är en säregen person vars tankar och känslor man har svårt att förstå sig på. Följaktligen känner man sig också ganska likgiltig för hans öde. Överhuvudtaget är personerna i boken inte särskilt tydligt tecknade. Speciellt grönländarna förblir anonyma, vilket är synd med tanke på att det inte finns så många grönländare i litteraturen.
Det som vi däremot får i rikligt mått i den här boken är beskrivningar av avföring, spyor, sjukdomar och så vidare, och som pricken på i världslitteraturens kanske vidrigaste abortskildring. Inte alls i min smak.
Jag älskade Leines debutbok Kalak så detta blev nog en besvikelse. I min läsecirkel var vi ändå överens om att författaren är skicklig på att beskriva historiska miljöer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar