Jag är ingen vän av framtidsskildringar, i mitt tycke är de alla lika. De är alltid dystopiska. Grundmönstret är att världen har drabbats av en katastrof, det är brist på allt och diktatur råder. Den lilla människan kämpar förgäves mot övermakten.
Det är mönstret också i Emmi Itärantas Teemestarin kirja från 2012. Här är det klimatförändringen som har förstört mänsklighetens livsvillkor, stora delar av jordklotet är översvämmade, sötvattnet är nästan slut, det är hett och fullt av insekter. Ett militärt skräckvälde råder.
Boken vann första pris i en romantävling och den har fått mycket beröm. Och ingen tvekan om att boken är bra, den är välskriven, språket är vackert, stämningen melankolisk.
Men jag fångas inte. Som ofta i framtidsskildringar är det som om författarens hela energi skulle gå åt till att utforma en trovärdig miljö, medan karaktärerna blir bleka och blodlösa. Det som också stör mig är att intrigen känns klumpig. Varför ordnas det teceremonier i Finland? Varför flyttar huvudpersonens mamma mitt i allt till Kina? Jag vänder inte febrilt blad för att få veta hur det går för karaktärerna, eftersom både handlingen och människorna känns artificiella.
Trots alla invändningar tycker jag det är beundransvärt att författaren har försökt utarbeta ett scenario för hur världen kommer att påverkas av klimatförändringen. Mig veterligen har klimatfrågor inte just alls uppmärksammats i skönlitteraturen.
Det är mönstret också i Emmi Itärantas Teemestarin kirja från 2012. Här är det klimatförändringen som har förstört mänsklighetens livsvillkor, stora delar av jordklotet är översvämmade, sötvattnet är nästan slut, det är hett och fullt av insekter. Ett militärt skräckvälde råder.
Boken vann första pris i en romantävling och den har fått mycket beröm. Och ingen tvekan om att boken är bra, den är välskriven, språket är vackert, stämningen melankolisk.
Men jag fångas inte. Som ofta i framtidsskildringar är det som om författarens hela energi skulle gå åt till att utforma en trovärdig miljö, medan karaktärerna blir bleka och blodlösa. Det som också stör mig är att intrigen känns klumpig. Varför ordnas det teceremonier i Finland? Varför flyttar huvudpersonens mamma mitt i allt till Kina? Jag vänder inte febrilt blad för att få veta hur det går för karaktärerna, eftersom både handlingen och människorna känns artificiella.
Trots alla invändningar tycker jag det är beundransvärt att författaren har försökt utarbeta ett scenario för hur världen kommer att påverkas av klimatförändringen. Mig veterligen har klimatfrågor inte just alls uppmärksammats i skönlitteraturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar