I princip älskar jag klassiker, men ibland blir man besviken. Joseph Conrads berömda roman Mörkrets hjärta från 1902 upplever jag inte som särskilt angelägen.
Romanen handlar om en ångbåtsresa längs en flod i Afrika under kolonialismen. Som en tidsskildring från slaveriets dagar har den sina poänger, men intrigen känns rätt fånig. Båtens besättning ska hitta en mytisk elfenbensjägare som härskar över trakten nästan som en gud. Det blir lite pojkboksstuk över det hela och alltihop känns ganska dammigt.
I själva verket är det efterordet som blir den största behållningen av boken. Där placeras texten in i ett samhälleligt sammanhang. Vi får veta att romanen på sin tid betraktades som starkt kritisk till kolonialismen, medan det senare har påpekats att boken inte på minsta vis ser förhållandena ur de drabbades synvinkel. Själv är jag böjd att hålla med det sistnämnda. Boken känns helt enkelt föråldrad.
Romanen handlar om en ångbåtsresa längs en flod i Afrika under kolonialismen. Som en tidsskildring från slaveriets dagar har den sina poänger, men intrigen känns rätt fånig. Båtens besättning ska hitta en mytisk elfenbensjägare som härskar över trakten nästan som en gud. Det blir lite pojkboksstuk över det hela och alltihop känns ganska dammigt.
I själva verket är det efterordet som blir den största behållningen av boken. Där placeras texten in i ett samhälleligt sammanhang. Vi får veta att romanen på sin tid betraktades som starkt kritisk till kolonialismen, medan det senare har påpekats att boken inte på minsta vis ser förhållandena ur de drabbades synvinkel. Själv är jag böjd att hålla med det sistnämnda. Boken känns helt enkelt föråldrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar