Finlands och Rysslands gemensamma historia hör till mina favoritämnen och därför har Sirpa Kähkönens Graniittimies ur min synvinkel definitivt ett försprång i Finlandialoppet. Boken handlar om unga finländare som efter den ryska revolutionen flyttar till det nya drömlandet, Sovjetunionen.
Det var ju en oerhört dramatisk tid, rena guldgruvan för en romanförfattare. I Kähkönens bok är huvudpersonerna det nygifta paret Klara och Ilja som är övertygade revolutionärer. Runt dem myllrar det av fascinerande personer - cirkusartister, konstnärer, partifunktionärer, gatubarn. Klara engagerar sig i att hjälpa gatubarn medan Ilja avancerar i partiet.
Kähkönen skriver detaljrikt och noggrant. Det är Klara som är berättaren, och språket är lämpligt ålderdomligt. Det känns äkta, Klara kunde verkligen ha skrivit det själv. Som läsare befinner man sig utan tvekan mitt i folkmyllret i det fattiga men hoppfulla Leningrad, där förföljelserna och terrorn ännu inte har börjat.
När sedan drömmarna slås i spillror - som vi läsare ju hela tiden visste att skulle ske - byts berättarperspektivet och det är inte länge Klaras version av händelserna som vi får ta del av. Samtidigt tappar romanen styrseln. Intrigen blir otydlig och personerna irrar ut och in i texten på ett irriterande sätt.
Som helhet är romanen fin, men synd att den sista tredjedelen är så svag. Av de två kandidatromaner jag hittills plöjt igenom lutar det därför aningen mer åt Valtonen.
Det var ju en oerhört dramatisk tid, rena guldgruvan för en romanförfattare. I Kähkönens bok är huvudpersonerna det nygifta paret Klara och Ilja som är övertygade revolutionärer. Runt dem myllrar det av fascinerande personer - cirkusartister, konstnärer, partifunktionärer, gatubarn. Klara engagerar sig i att hjälpa gatubarn medan Ilja avancerar i partiet.
Kähkönen skriver detaljrikt och noggrant. Det är Klara som är berättaren, och språket är lämpligt ålderdomligt. Det känns äkta, Klara kunde verkligen ha skrivit det själv. Som läsare befinner man sig utan tvekan mitt i folkmyllret i det fattiga men hoppfulla Leningrad, där förföljelserna och terrorn ännu inte har börjat.
När sedan drömmarna slås i spillror - som vi läsare ju hela tiden visste att skulle ske - byts berättarperspektivet och det är inte länge Klaras version av händelserna som vi får ta del av. Samtidigt tappar romanen styrseln. Intrigen blir otydlig och personerna irrar ut och in i texten på ett irriterande sätt.
Som helhet är romanen fin, men synd att den sista tredjedelen är så svag. Av de två kandidatromaner jag hittills plöjt igenom lutar det därför aningen mer åt Valtonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar