Ojoj vilken jobbig bok. 644 sidor, krystad intrig och oändliga naturbeskrivningar. Inte alls i min smak. Men Anni Kytömäkis Kultarinta har fått fina recensioner, de finska bokbloggarna älskar den och en finskspråkig kollega talade om den i lyriska ordalag. Så jag verkar vara rätt ensam om min åsikt.
I princip gillar jag bokens tema - det är frågan om en släktskildring som börjar redan under ryska tiden och fortsätter fram till någon gång före krigen. Huvudpersonen är en - tydligen finlandssvensk - godsägarson med namnet Erik Stenfors. Han gifter sig med en politiskt aktiv torparflicka vilket förstås innebär problem under och efter inbördeskriget.
Det är underligt hur passionslöst författaren skildrar klasshatet och konflikterna under den här blodiga tiden i Finlands historia. Också i övrigt vilar det liksom en apatisk stämning över hela boken. En av karaktärerna ligger under största delen av boken döende på ett sanatorium, men så mycket mer liv är det inte heller över de andra personerna. Det känns därför svårt att alls engagera sig i dem och deras öden. Författaren verkar vara mer intresserad av skog än av människor.
Själva berättandet är för det mesta väldigt trögt. Allting, inte bara naturen, beskrivs in i minsta detalj på ett sätt som jag upplever som poänglöst.
Den första delen av boken skulle ändå kunna fungera, i kraftigt nedskuren tappning. Den andra delen är däremot alltför spretig och konstig. Författaren har uppenbart eftersträvat någotslags naturmystik, men hon är ingen Selma Lagerlöf som kunde väva samman tragik, natur och mystik till en gripande helhet.
Ja, vad kan jag säga. Boken är oerhört ambitiös. Egentligen blir jag inte förvånad om den vinner eftersom alla utom jag tycks älska den.
I princip gillar jag bokens tema - det är frågan om en släktskildring som börjar redan under ryska tiden och fortsätter fram till någon gång före krigen. Huvudpersonen är en - tydligen finlandssvensk - godsägarson med namnet Erik Stenfors. Han gifter sig med en politiskt aktiv torparflicka vilket förstås innebär problem under och efter inbördeskriget.
Det är underligt hur passionslöst författaren skildrar klasshatet och konflikterna under den här blodiga tiden i Finlands historia. Också i övrigt vilar det liksom en apatisk stämning över hela boken. En av karaktärerna ligger under största delen av boken döende på ett sanatorium, men så mycket mer liv är det inte heller över de andra personerna. Det känns därför svårt att alls engagera sig i dem och deras öden. Författaren verkar vara mer intresserad av skog än av människor.
Själva berättandet är för det mesta väldigt trögt. Allting, inte bara naturen, beskrivs in i minsta detalj på ett sätt som jag upplever som poänglöst.
Den första delen av boken skulle ändå kunna fungera, i kraftigt nedskuren tappning. Den andra delen är däremot alltför spretig och konstig. Författaren har uppenbart eftersträvat någotslags naturmystik, men hon är ingen Selma Lagerlöf som kunde väva samman tragik, natur och mystik till en gripande helhet.
Ja, vad kan jag säga. Boken är oerhört ambitiös. Egentligen blir jag inte förvånad om den vinner eftersom alla utom jag tycks älska den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar