Maria Romantschuk och jag var kolleger på Yle under en kort tid på 80-talet. Det jag främst minns från den tiden var Marias tokroliga humor som kunde få hela redaktionen att drabbas av skrattanfall.
Nu, trettio år senare, öppnar jag fortfarande varje morgon dörren till samma redaktion i samma undanskymda annex i Yle-centret, medan Maria har gått från det ena glamorösa jobbet till det andra. Onekligen smyger sig en svag känsla av avund på i det här läget. Maria Romantschuk är allt det som jag inte är - stilig, självsäker, framgångsrik i karriären.
Nu har Maria skrivit en bok om sin tid som presschef hos president Tarja Halonen. I egenskap av journalist träffade jag Maria några gånger under den tiden. Hon utstrålade alltid energi och gott humör. Det märktes att hon trivdes med jobbet.
I förordet till boken Ei, rouva presidentti skriver Maria att hon såg det som sin plikt att berätta om sin tid hos presidenten. Jag håller helt med. Ett sådant jobb är definitivt inte någon privatsak.
Det har sagts om boken att den inte bjuder på några tunga politiska avslöjanden. Må så vara, men för en journalist är den i alla fall ytterst underhållande. Maria (och/eller hennes redaktör Pirjo Houni) berättar i lättsam ton om både större och mindre händelser under Halonens första presidentperiod. Många kända namn figurerar förstås och ibland bjuder Maria på ett litet tjuvnyp, men hon är inte elak eller sensationslysten.
Av huvudpersonen Tarja Halonen ger Maria en sympatisk bild. Själv hade jag liksom många andra hört en massa historier om Halonens jobbiga humör och översittarmentalitet, men i boken framstår hon som ganska snäll och rar. Kanske jag borde ha litat till min egen omdömesförmåga - de få gånger jag själv intervjuat Halonen har hon varit tillmötesgående och trevlig.
Bokens titel syftar på att Maria inte var rädd för att säga ifrån om hon var av annan åsikt än presidenten. Så var det säkert. Konfliktskygga människor klarar knappast av jobb av det här slaget. Enligt boken uppstod det ändå aldrig några allvarliga kollisioner mellan de två starka kvinnorna.
Nu, trettio år senare, öppnar jag fortfarande varje morgon dörren till samma redaktion i samma undanskymda annex i Yle-centret, medan Maria har gått från det ena glamorösa jobbet till det andra. Onekligen smyger sig en svag känsla av avund på i det här läget. Maria Romantschuk är allt det som jag inte är - stilig, självsäker, framgångsrik i karriären.
Nu har Maria skrivit en bok om sin tid som presschef hos president Tarja Halonen. I egenskap av journalist träffade jag Maria några gånger under den tiden. Hon utstrålade alltid energi och gott humör. Det märktes att hon trivdes med jobbet.
I förordet till boken Ei, rouva presidentti skriver Maria att hon såg det som sin plikt att berätta om sin tid hos presidenten. Jag håller helt med. Ett sådant jobb är definitivt inte någon privatsak.
Det har sagts om boken att den inte bjuder på några tunga politiska avslöjanden. Må så vara, men för en journalist är den i alla fall ytterst underhållande. Maria (och/eller hennes redaktör Pirjo Houni) berättar i lättsam ton om både större och mindre händelser under Halonens första presidentperiod. Många kända namn figurerar förstås och ibland bjuder Maria på ett litet tjuvnyp, men hon är inte elak eller sensationslysten.
Av huvudpersonen Tarja Halonen ger Maria en sympatisk bild. Själv hade jag liksom många andra hört en massa historier om Halonens jobbiga humör och översittarmentalitet, men i boken framstår hon som ganska snäll och rar. Kanske jag borde ha litat till min egen omdömesförmåga - de få gånger jag själv intervjuat Halonen har hon varit tillmötesgående och trevlig.
Bokens titel syftar på att Maria inte var rädd för att säga ifrån om hon var av annan åsikt än presidenten. Så var det säkert. Konfliktskygga människor klarar knappast av jobb av det här slaget. Enligt boken uppstod det ändå aldrig några allvarliga kollisioner mellan de två starka kvinnorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar