Undrar just om folk numera vet vad en ljugarbänk är för något. Själv förknippar jag ordet med min barndoms skärgårdsö, där det fanns en ljugarbänk ovanför handelsboden. På bänken satt det alltid tätt med gubbar (satt där faktiskt aldrig några gummor?) och man anade att deras diskussioner var spännande och intressanta, men vad det riktigt var de pratade om fick man inte veta.
Idén att skriva en bok utgående från diskussionerna på en ljugarbänk är ju fenomenal, och nu har det gjorts. Lena Silváns pinfärska lilla roman Ljugarbänken består av skrönor, funderingar och livsvisdomar som ventileras av människorna på ljugarbänken. Konceptet är fyndigt eftersom det möjliggör berättelser av de mest varierande slag. Boken är i själva verket ett slags mellanting mellan roman och novellsamling.
Vissa av berättelserna är mörka och tragiska, andra är lätta och humoristiska, precis som det är i livet. Personerna är mestadels luggslitna glesbygdsfigurer av den typ som man hittar i varje liten by. Själv skulle jag ha önskat mig en tjockare bok - många av människorna är personligheter som man gärna vill lära känna bättre.
Lena Silván är en författare som mig veterligen inte är särskilt känd här i Svenskfinland, säkert beroende på att hon är bosatt i Luxemburg och inte har synts till på bokmässor o.dyl. Jag minns att jag gillade hennes debutroman Sotiga vingslag som kom ut för några år sedan. Hoppas hon så småningom börjar få den uppmärksamhet hon är värd.
Idén att skriva en bok utgående från diskussionerna på en ljugarbänk är ju fenomenal, och nu har det gjorts. Lena Silváns pinfärska lilla roman Ljugarbänken består av skrönor, funderingar och livsvisdomar som ventileras av människorna på ljugarbänken. Konceptet är fyndigt eftersom det möjliggör berättelser av de mest varierande slag. Boken är i själva verket ett slags mellanting mellan roman och novellsamling.
Vissa av berättelserna är mörka och tragiska, andra är lätta och humoristiska, precis som det är i livet. Personerna är mestadels luggslitna glesbygdsfigurer av den typ som man hittar i varje liten by. Själv skulle jag ha önskat mig en tjockare bok - många av människorna är personligheter som man gärna vill lära känna bättre.
Lena Silván är en författare som mig veterligen inte är särskilt känd här i Svenskfinland, säkert beroende på att hon är bosatt i Luxemburg och inte har synts till på bokmässor o.dyl. Jag minns att jag gillade hennes debutroman Sotiga vingslag som kom ut för några år sedan. Hoppas hon så småningom börjar få den uppmärksamhet hon är värd.
Vad roligt att min väninnas bok recenseras här!
SvaraRaderaJag har skrivit en kortis om den till Lions jultidning som kommer ut i Lovisatrakten. Ska meddela Lena att du noterat henne!
Hon har däremellan också skrivit boken "Så länge jag kan se".
SvaraRadera