Finlandia-racet har börjat och kandidat nummer ett är verkligen stark. Under de första två-trehundra sidorna av Jussi Valtonens tegelsten He eivät tiedä mitä tekevät är jag övertygad om att det är segerboken jag har i min hand. Hur skulle någon kunna slå det här?
Romanen handlar om en amerikan och en finländska som varit gifta några år i ungdomen och sedan skiljs åt. De lever nu i varsitt land med sina nya familjer. Författaren har själv bott i USA och vi får en insiktsfull skildring av vardagsliv och attityder i båda länderna, från 1990-talet fram till våra dagar. Kontrasten mellan det amerikanska och det finländska är tankeväckande - och ibland rent galghumoristisk.
Boken är både en bred familjeskildring och en idéroman om vår tid, med tyngdpunkt på det akademiska livet. Det handlar om forskningsetik och akademisk arbetslöshet - men också om tonårskonflikter och kärlekssorg. Skildringen av familjelivet får mig rentav att tänka på den store amerikanske romanförfattaren Jonathan Franzen.
I romanen driver Valtonen våra dagars tidstypiska fenomen till sin spets - smarttelefonen ersätts till exempel av en ännu smartare grej som slukar sina användare fullkomligt. Jussi Valtonen är en satirens mästare. Men här uppstår i mitt tycke en liten obalans i romanbygget - den starka samtidsskildringen får dystopiska drag som minskar dess autencitet.
Mot slutet tappar romanen i intensitet. Intrigen känns alltmer krystad och språket blir segdraget. Vissa partier borde bara ha strukits - 557 sidor är för mycket. Det hindrar inte att vi har att göra med en av de bästa finska romanerna på länge, och absolut en sannolik kandidat till Finlandiapriset. Jussi Valtonen är en stjärna.
Romanen handlar om en amerikan och en finländska som varit gifta några år i ungdomen och sedan skiljs åt. De lever nu i varsitt land med sina nya familjer. Författaren har själv bott i USA och vi får en insiktsfull skildring av vardagsliv och attityder i båda länderna, från 1990-talet fram till våra dagar. Kontrasten mellan det amerikanska och det finländska är tankeväckande - och ibland rent galghumoristisk.
Boken är både en bred familjeskildring och en idéroman om vår tid, med tyngdpunkt på det akademiska livet. Det handlar om forskningsetik och akademisk arbetslöshet - men också om tonårskonflikter och kärlekssorg. Skildringen av familjelivet får mig rentav att tänka på den store amerikanske romanförfattaren Jonathan Franzen.
I romanen driver Valtonen våra dagars tidstypiska fenomen till sin spets - smarttelefonen ersätts till exempel av en ännu smartare grej som slukar sina användare fullkomligt. Jussi Valtonen är en satirens mästare. Men här uppstår i mitt tycke en liten obalans i romanbygget - den starka samtidsskildringen får dystopiska drag som minskar dess autencitet.
Mot slutet tappar romanen i intensitet. Intrigen känns alltmer krystad och språket blir segdraget. Vissa partier borde bara ha strukits - 557 sidor är för mycket. Det hindrar inte att vi har att göra med en av de bästa finska romanerna på länge, och absolut en sannolik kandidat till Finlandiapriset. Jussi Valtonen är en stjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar