Knausgård femman seglar upp som favorit vid sidan av tvåan, så här långt. Sexan återstår ännu.
I Min kamp 5 beskriver Karl Ove Knausgård sin studietid i Bergen. I mitt förra blogginlägg skrev jag att en skicklig vardagsskildrare inte behöver ta till några konstlade dramaturgiska knep, och det är just vad Knausgård alltså inte behöver göra. Han beskriver vardagen exakt som den är. Visst är det ett underverk att han lyckas beskriva de mest odramatiska händelser, de mest alldagliga företeelser så medryckande att man sträckläser texten.
Del fem är drygt 600 sidor lång och handlar om författarens första allvarligare kärlekshistorier, om goda vänner, om hans debut, hans skrivkramp, hans ströjobb och så vidare. Bland annat beskriver han sitt jobb på en anstalt för utvecklingsstörda på ett otroligt ärligt sätt. Skildringen känns säkert bekant för många ungdomar som tillfälligt hoppat in på vårdjobb.
Mycket har sagts om reaktionerna hos de människor Knausgård beskriver i sitt verk. Beträffande de två flickvännerna (av vilka en blev hans fru) anar man att han nog idkat lite självcensur. Så felfria kan väl inga kvinnor vara som de här två.
Sig själv beskriver han däremot som vanligt utan all försköning. Vi får bilden av en ångestfylld, osäker, sjukligt blyg ung man på god väg mot alkoholism. Knausgårds ärlighet är fullkomligt avväpnande. Han beskriver till exempel sin förfärliga avund då bästa vännen får sin bok antagen. Verkligen modigt av honom - få känslor är ju så tabubelagda som just avunden. Författarens humor och självironi lyfter texten och hindrar den från att bli långrandig eller pinsam.
Dessutom finns här en hel del både djuplodande och rolig litteraturanalys!
Jag brukar ändå säga att få saker blir sämre av att förkortas, och visst kunde man ha strukit lite också här. Men som helhet är femman en underbar bok.
I Min kamp 5 beskriver Karl Ove Knausgård sin studietid i Bergen. I mitt förra blogginlägg skrev jag att en skicklig vardagsskildrare inte behöver ta till några konstlade dramaturgiska knep, och det är just vad Knausgård alltså inte behöver göra. Han beskriver vardagen exakt som den är. Visst är det ett underverk att han lyckas beskriva de mest odramatiska händelser, de mest alldagliga företeelser så medryckande att man sträckläser texten.
Del fem är drygt 600 sidor lång och handlar om författarens första allvarligare kärlekshistorier, om goda vänner, om hans debut, hans skrivkramp, hans ströjobb och så vidare. Bland annat beskriver han sitt jobb på en anstalt för utvecklingsstörda på ett otroligt ärligt sätt. Skildringen känns säkert bekant för många ungdomar som tillfälligt hoppat in på vårdjobb.
Mycket har sagts om reaktionerna hos de människor Knausgård beskriver i sitt verk. Beträffande de två flickvännerna (av vilka en blev hans fru) anar man att han nog idkat lite självcensur. Så felfria kan väl inga kvinnor vara som de här två.
Sig själv beskriver han däremot som vanligt utan all försköning. Vi får bilden av en ångestfylld, osäker, sjukligt blyg ung man på god väg mot alkoholism. Knausgårds ärlighet är fullkomligt avväpnande. Han beskriver till exempel sin förfärliga avund då bästa vännen får sin bok antagen. Verkligen modigt av honom - få känslor är ju så tabubelagda som just avunden. Författarens humor och självironi lyfter texten och hindrar den från att bli långrandig eller pinsam.
Dessutom finns här en hel del både djuplodande och rolig litteraturanalys!
Jag brukar ändå säga att få saker blir sämre av att förkortas, och visst kunde man ha strukit lite också här. Men som helhet är femman en underbar bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar