Årets första bok är en riktig slumpbok. Jag hade ingen aning om att den fanns när jag fick den av en redaktör på finska kulturnyheterna som hade ett överlopps exemplar.
Mitt intresse väcktes genast när jag såg att den var skriven av en 64-årig debutant. Någonstans har jag läst att vi i framtiden kommer att uppleva allt fler debuterande pensionärer, i takt med att det blir svårare att försörja sig som författare. Vilken typ av böcker kommer dessa debuterande pensionärer att skriva?
Den saken är säker att romanen Ihmisten asiat av Pertti Lassila inte skulle ha kunnat skrivas av en ung människa. Knappast kommer yngre personer heller att läsa den. Den handlar om en åldrande kvinna som blickar tillbaka på sitt liv, hennes bästa vän dör, hennes man dör, hon blir ensam med sina minnen. Egentlig handling saknas, mest blir det fragmentariska episoder utan synbart sammanhang.
Det låter kanske inte så spännande, men på något vis sugs man in i bokens meditativa stämning. Små händelser beskrivs på ett enkelt och vackert sätt, det är vilsamt och poetiskt.
Däremot har jag lite svårt att smälta huvudpersonens livssyn. Hon har ingen glöd, inga ambitioner, inget intresse för människor. Hon låter livet föra henne dit det råkar. Hon är inte olycklig, men inte särskilt lycklig heller. Hon verkar underligt likgiltig för det mesta omkring henne - en inställning som är totalt främmande för mig själv, och därför känns hela boken rätt förbryllande för mig. Ändå finns det säkert människor som lever sitt liv just såhär, utan större engagemang, fullt belåtna med sina rutiner.
Mitt intresse väcktes genast när jag såg att den var skriven av en 64-årig debutant. Någonstans har jag läst att vi i framtiden kommer att uppleva allt fler debuterande pensionärer, i takt med att det blir svårare att försörja sig som författare. Vilken typ av böcker kommer dessa debuterande pensionärer att skriva?
Den saken är säker att romanen Ihmisten asiat av Pertti Lassila inte skulle ha kunnat skrivas av en ung människa. Knappast kommer yngre personer heller att läsa den. Den handlar om en åldrande kvinna som blickar tillbaka på sitt liv, hennes bästa vän dör, hennes man dör, hon blir ensam med sina minnen. Egentlig handling saknas, mest blir det fragmentariska episoder utan synbart sammanhang.
Det låter kanske inte så spännande, men på något vis sugs man in i bokens meditativa stämning. Små händelser beskrivs på ett enkelt och vackert sätt, det är vilsamt och poetiskt.
Däremot har jag lite svårt att smälta huvudpersonens livssyn. Hon har ingen glöd, inga ambitioner, inget intresse för människor. Hon låter livet föra henne dit det råkar. Hon är inte olycklig, men inte särskilt lycklig heller. Hon verkar underligt likgiltig för det mesta omkring henne - en inställning som är totalt främmande för mig själv, och därför känns hela boken rätt förbryllande för mig. Ändå finns det säkert människor som lever sitt liv just såhär, utan större engagemang, fullt belåtna med sina rutiner.
Det kan ju vara att det blir så där - att man blir likgiltig då man blir ensam, varken har make eller vänner kvar, och själv blir orkeslös.
SvaraRaderaLåter inte som ett så lockande framtidsscenario, men kanske boken hjälper en att redan nu tänka på hur man vill ha det då man blir äldre och ensam. Om man inte blir sjuk och inte kan röra på sig kanske man kan ha ett aktivt liv?
Hmmm...
Hej Debutsky, såg först nu din kommentar. Jag var otydlig i mitt blogginlägg, för huvudpersonen i boken var alltså likgiltig redan som yngre, vilket jag tyckte var anmärkningsvärt. Håller med dig om att man säkert lätt kan tappa livsmodet då alla omkring en har försvunnoit.
SvaraRadera