Världssuccén Americanah av nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie är en bok som gör att världen känns lite mer hemtam. Ett avlägset land som Nigeria där jag aldrig har satt min fot börjar kännas som om jag hade bott där ett bra tag.
Huvudpersonen i romanen studerar och jobbar några år i USA för att sedan återvända till hemlandet Nigeria. I USA skriver hon en uppmärksammad blogg om rasism, och rasism är också det grundläggande temat i hela boken.
Författaren har en fenomenal förmåga att förmedla sina iakttagelser till läsaren, under nästan 600 sidor formligen bombarderas man med intryck, analyser och nya insikter. Ibland blir det lite för mycket av det goda, antalet personer är till exempel allt för stort för att man ska kunna hålla reda på alla. Men det gör inget, skildringen flyter på och man blir aldrig uttråkad. Det är som att höra en god vän berätta om sina upplevelser och samtidigt bjuda på en intressant tolkning av dem. Författarens stil är realistisk utan all mystik och poesi, men texten känns trots det inte ytlig och platt utan tvärtom intelligent och analytisk.
Vad USA-delen beträffar blev det för min del aha-upplevelser i långa banor. Rasism är absurt, för det handlar om utseende, konstaterar huvudpersonen i sin blogg. Påståendena om att Barack Obama skulle vara "vit" eftersom han haft en "vit" uppväxt avvisas bestämt: "Barack Obama, med sitt utseende, skulle varit tvungen att sitta längst bak i bussen för femtio år sen." Rasism handlar inte om vad man har för bakgrund, utan hur man ser ut, helt enkelt.
I romanen finns för övrigt ett avsnitt om Obamas valseger och vad den betydde för de svarta. Visst har man hört det förut, men skildrat så här, i skönlitterär form, blir det levande och oerhört gripande.
Också Nigeria-avsnittet bjuder på massor av intressanta iakttagelser, om korruption och klasskillnader bland annat. Kort sagt, Americanah är en i högsta grad givande bok och dessutom underhållande. Det enda som stör lite grann är den banala kärlekshistorien, men den får man ta på köpet.
Huvudpersonen i romanen studerar och jobbar några år i USA för att sedan återvända till hemlandet Nigeria. I USA skriver hon en uppmärksammad blogg om rasism, och rasism är också det grundläggande temat i hela boken.
Författaren har en fenomenal förmåga att förmedla sina iakttagelser till läsaren, under nästan 600 sidor formligen bombarderas man med intryck, analyser och nya insikter. Ibland blir det lite för mycket av det goda, antalet personer är till exempel allt för stort för att man ska kunna hålla reda på alla. Men det gör inget, skildringen flyter på och man blir aldrig uttråkad. Det är som att höra en god vän berätta om sina upplevelser och samtidigt bjuda på en intressant tolkning av dem. Författarens stil är realistisk utan all mystik och poesi, men texten känns trots det inte ytlig och platt utan tvärtom intelligent och analytisk.
Vad USA-delen beträffar blev det för min del aha-upplevelser i långa banor. Rasism är absurt, för det handlar om utseende, konstaterar huvudpersonen i sin blogg. Påståendena om att Barack Obama skulle vara "vit" eftersom han haft en "vit" uppväxt avvisas bestämt: "Barack Obama, med sitt utseende, skulle varit tvungen att sitta längst bak i bussen för femtio år sen." Rasism handlar inte om vad man har för bakgrund, utan hur man ser ut, helt enkelt.
I romanen finns för övrigt ett avsnitt om Obamas valseger och vad den betydde för de svarta. Visst har man hört det förut, men skildrat så här, i skönlitterär form, blir det levande och oerhört gripande.
Också Nigeria-avsnittet bjuder på massor av intressanta iakttagelser, om korruption och klasskillnader bland annat. Kort sagt, Americanah är en i högsta grad givande bok och dessutom underhållande. Det enda som stör lite grann är den banala kärlekshistorien, men den får man ta på köpet.
Då jag nu insett att jag inte kommer att hinna läsa alla böcker som ges ut i denna värld, så har jag ändå en skatt i din blogg! Här får jag serverat litteratur i mikroformat - som små recensioner - tack tack!
SvaraRaderaTack själv, det är härligt med dina kommentarer! (Hinner nog inte själv heller läsa allt som kommer ut, man blir ju matt vid blotta tanken...)
SvaraRadera