Då och då stöter man på finlandssvenska rollfigurer i finska böcker, mera sällan dock som huvudpersoner. Men i romanen Malmi, 1917 av Jenni Linturi är det två svenskspråkiga systrar, Elisabeth och Ingeborg Karlqvist, som står i fokus.
Romanen utspelar sig strax före inbördeskriget i Malm, idag en förort till Helsingfors men på den tiden ett lantligt bysamhälle. Förutom de två finlandssvenska systrarna kretsar handlingen också kring tre finskspråkiga bröder, söner till ortens nämndeman. Inbördeskriget har ännu inte brutit ut men i Malm förekommer redan blodiga sammandrabbningar mellan utblottade arbetslösa och traktens besuttna.
Eftersom huvudpersonernas språktillhörighet ofta nämns i boken var jag först orolig för att författaren skulle omhulda den gamla klichén om "svenskatalande bättre folk". Så är det lyckligtvis inte. Finsk- och svenskspråkiga är lika goda kålsupare då det gäller att slå ner de fattiga - vilkas språktillhörighet i sin tur inte betonas i boken. Bra så. Det fanns ju gott om svenskspråkiga i arbetarklassen i Helsingfors på den tiden.
Jag liksom säkert många andra har fällt många tårar då jag läst om de hjärtslitande händelserna under inbördeskriget. Men den här romanen lämnar mig fullkomligt oberörd. De mest fasansfulla händelser skildras kliniskt och korthugget. Personernas repliker känns stela och konstlade. Det är som om ingen skulle reagera på det som händer, inte ens författaren själv. I början av boken beskrivs till exempel mordet på familjen Karlqvists hushållerska och faderns älskarinna, men händelsen passerar utan någon större uppmärksamhet. Mycket underligt.
Jag får intrycket att författaren har ansträngt sig för att skapa ett kylslaget, vackert språk. Men det språket passar inte alls in på en så här upprörande berättelse. Boken har prisats i många recensioner, men för mig är den stendöd.
Romanen utspelar sig strax före inbördeskriget i Malm, idag en förort till Helsingfors men på den tiden ett lantligt bysamhälle. Förutom de två finlandssvenska systrarna kretsar handlingen också kring tre finskspråkiga bröder, söner till ortens nämndeman. Inbördeskriget har ännu inte brutit ut men i Malm förekommer redan blodiga sammandrabbningar mellan utblottade arbetslösa och traktens besuttna.
Eftersom huvudpersonernas språktillhörighet ofta nämns i boken var jag först orolig för att författaren skulle omhulda den gamla klichén om "svenskatalande bättre folk". Så är det lyckligtvis inte. Finsk- och svenskspråkiga är lika goda kålsupare då det gäller att slå ner de fattiga - vilkas språktillhörighet i sin tur inte betonas i boken. Bra så. Det fanns ju gott om svenskspråkiga i arbetarklassen i Helsingfors på den tiden.
Jag liksom säkert många andra har fällt många tårar då jag läst om de hjärtslitande händelserna under inbördeskriget. Men den här romanen lämnar mig fullkomligt oberörd. De mest fasansfulla händelser skildras kliniskt och korthugget. Personernas repliker känns stela och konstlade. Det är som om ingen skulle reagera på det som händer, inte ens författaren själv. I början av boken beskrivs till exempel mordet på familjen Karlqvists hushållerska och faderns älskarinna, men händelsen passerar utan någon större uppmärksamhet. Mycket underligt.
Jag får intrycket att författaren har ansträngt sig för att skapa ett kylslaget, vackert språk. Men det språket passar inte alls in på en så här upprörande berättelse. Boken har prisats i många recensioner, men för mig är den stendöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar