Efter att ha läst två dåliga romaner av Lena Andersson beslöt jag att i fortsättningen skippa hennes författarskap. Men när hon dök upp som gumman i lådan med Augustpriset i högsta hugg och plötsligt var på allas läppar var jag förstås tvungen att ompröva mitt beslut.
Nu har jag alltså läst Egenmäktigt förfarande. Sträckläst, närmare bestämt. Det är utan tvekan en riktigt bra roman som är både intellektuellt spännande och psykologiskt genuin. Den handlar om en ung kvinna, Ester, som blir dödligt förälskad i en äldre konstnär, Hugo. De inleder ett förhållande, men han är betydligt mindre intresserad än hon, och dessutom en riktig mansgris. Ett klassiskt relationsdrama, men skrivet med ovanlig analytisk skärpa. Passionen dissekeras in i minsta detalj, vilket är fascinerande.
Lena Andersson är förstås inte den första som skildrar en okontrollerbar och ensidig passion. Tvärtom är det väl ett av de vanligaste ämnena i litteraturhistorien. Jag kommer specifikt att tänka på två andra böcker. Sinnenas tid av Annie Ernaux skrevs innan mobiltelefonen slog igenom. I boken måste den olyckligt förälskade kvinnan sitta hemma vid telefonen utan att ens kunna gå ut och handla. Precis som i Esters fall kretsar hennes liv kring väntandet.
Och en bok av ännu äldre datum är W.Somerset Maughams Människans slaveri, en bok som har etsat sig fast i minnet fastän det snart är trettio år sedan jag läste den. Där är det en man som är vanvettigt förälskad i en kvinna, trots att han precis som Ester lider svårt av den älskades likgiltighet. Men det hjälper inte. Passionen är en sinnessjukdom.
I Sverige har boken väckt en viss moraldebatt. Är inte Hugo en skurk då han har sex med Ester utan att vara allvarligt intresserad av henne? Ester börjar rentav fråga sig om inte den stränga hederskultur som finns i vissa länder i själva verket är till för att skydda den svagare parten i ett förhållande, det vill säga den olyckligt förälskade. Hon efterlyser en strikt hederskodex där man inte tillåts inleda ett förhållande om man inte menar allvar, en absurd tanke som visar djupet av hennes desperation. Intressant att flera generationer av genusdebatt inte har gjort en skärpt kvinna som Ester mer på sin vakt mot manschauvinism. Passionen är obeveklig när den slår till och följer inte förnuftets röst.
Nu har jag alltså läst Egenmäktigt förfarande. Sträckläst, närmare bestämt. Det är utan tvekan en riktigt bra roman som är både intellektuellt spännande och psykologiskt genuin. Den handlar om en ung kvinna, Ester, som blir dödligt förälskad i en äldre konstnär, Hugo. De inleder ett förhållande, men han är betydligt mindre intresserad än hon, och dessutom en riktig mansgris. Ett klassiskt relationsdrama, men skrivet med ovanlig analytisk skärpa. Passionen dissekeras in i minsta detalj, vilket är fascinerande.
Lena Andersson är förstås inte den första som skildrar en okontrollerbar och ensidig passion. Tvärtom är det väl ett av de vanligaste ämnena i litteraturhistorien. Jag kommer specifikt att tänka på två andra böcker. Sinnenas tid av Annie Ernaux skrevs innan mobiltelefonen slog igenom. I boken måste den olyckligt förälskade kvinnan sitta hemma vid telefonen utan att ens kunna gå ut och handla. Precis som i Esters fall kretsar hennes liv kring väntandet.
Och en bok av ännu äldre datum är W.Somerset Maughams Människans slaveri, en bok som har etsat sig fast i minnet fastän det snart är trettio år sedan jag läste den. Där är det en man som är vanvettigt förälskad i en kvinna, trots att han precis som Ester lider svårt av den älskades likgiltighet. Men det hjälper inte. Passionen är en sinnessjukdom.
I Sverige har boken väckt en viss moraldebatt. Är inte Hugo en skurk då han har sex med Ester utan att vara allvarligt intresserad av henne? Ester börjar rentav fråga sig om inte den stränga hederskultur som finns i vissa länder i själva verket är till för att skydda den svagare parten i ett förhållande, det vill säga den olyckligt förälskade. Hon efterlyser en strikt hederskodex där man inte tillåts inleda ett förhållande om man inte menar allvar, en absurd tanke som visar djupet av hennes desperation. Intressant att flera generationer av genusdebatt inte har gjort en skärpt kvinna som Ester mer på sin vakt mot manschauvinism. Passionen är obeveklig när den slår till och följer inte förnuftets röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar