Det finns alkoholister som är otroligt rara och snälla, men den svenske författaren och konstnären Stig Claesson (känd också under signaturen Slas) hörde uppenbarligen inte till dem. Av boken Blåbärsmaskinen att döma var han snarare en ganska elak alkoholist.
Boken är skriven av sonen Nils Claesson och utkom för några år sedan. Porträttet av den populära Stig Claesson är föga smickrande. Han var egocentrisk och manipulativ. Ändå är sonens bild av fadern inte heltigenom dyster, här finns försonande drag. Stig var färgstark och hade en absurd humor. "Det kunde finnas ett tillstånd av lekfullt allvar hos familjen Claesson. Stig kunde titta på någon av sina mer abstrakta målningar och säga att den föreställde ett stekt ägg i rymden."
In i det sista tog Nils hand om sin gravt alkoholiserade pappa. Slutkapitlen om de sista åren i Slas liv är gripande.
Efter att ha läst Nils skildring av den berömda fadern blev jag förstås nyfiken på hans böcker. Stig gav ut nästan hundra böcker, så hur ska man välja? Nils har själv rekommenderat en handfull, men just dem fick jag inte tag på. Jag valde i stället fyra stycken som råkade finnas på Helmet.
Tyvärr måste jag säga att ingen av de fyra var i min smak. Jag tyckte faktiskt de var riktigt dåliga, trots intressanta teman. Män i min ålder (1992) och Det lyckliga Europa (2001) skildrar Stigs resor i Ungern och Jugoslavien och kunde följaktligen ha varit väldigt intressanta, men stilen är krystad och tillkämpat korthuggen på ett sätt som allvarligt stör själva berättelsen.
Man måste det man önskar (1997) är en kärlekshistoria mellan två äldre människor i en liten by, ett bra ämne men förstört av den sönderhackade berättarstilen. Bäst av de fyra är kanske Sov du så diskar jag (2004), också den en kärlekshistoria mellan två äldre personer. Här finns vissa roliga formuleringar om äktenskapet som höjer poängen. Boken är illustrerad av författaren, och av teckningarna att döma var han definitivt bättre som konstnär än som författare.
Det är ju möjligt att jag råkat välja ut de fyra sämsta böckerna av Slas, men den saken får förbli outredd. Fler böcker av Stig Claesson blir det knappast för min del. Däremot gillade jag Blåbärsmaskinen. Den kändes ärligare och mer angelägen än faderns böcker.
Boken är skriven av sonen Nils Claesson och utkom för några år sedan. Porträttet av den populära Stig Claesson är föga smickrande. Han var egocentrisk och manipulativ. Ändå är sonens bild av fadern inte heltigenom dyster, här finns försonande drag. Stig var färgstark och hade en absurd humor. "Det kunde finnas ett tillstånd av lekfullt allvar hos familjen Claesson. Stig kunde titta på någon av sina mer abstrakta målningar och säga att den föreställde ett stekt ägg i rymden."
In i det sista tog Nils hand om sin gravt alkoholiserade pappa. Slutkapitlen om de sista åren i Slas liv är gripande.
Efter att ha läst Nils skildring av den berömda fadern blev jag förstås nyfiken på hans böcker. Stig gav ut nästan hundra böcker, så hur ska man välja? Nils har själv rekommenderat en handfull, men just dem fick jag inte tag på. Jag valde i stället fyra stycken som råkade finnas på Helmet.
Tyvärr måste jag säga att ingen av de fyra var i min smak. Jag tyckte faktiskt de var riktigt dåliga, trots intressanta teman. Män i min ålder (1992) och Det lyckliga Europa (2001) skildrar Stigs resor i Ungern och Jugoslavien och kunde följaktligen ha varit väldigt intressanta, men stilen är krystad och tillkämpat korthuggen på ett sätt som allvarligt stör själva berättelsen.
Man måste det man önskar (1997) är en kärlekshistoria mellan två äldre människor i en liten by, ett bra ämne men förstört av den sönderhackade berättarstilen. Bäst av de fyra är kanske Sov du så diskar jag (2004), också den en kärlekshistoria mellan två äldre personer. Här finns vissa roliga formuleringar om äktenskapet som höjer poängen. Boken är illustrerad av författaren, och av teckningarna att döma var han definitivt bättre som konstnär än som författare.
Det är ju möjligt att jag råkat välja ut de fyra sämsta böckerna av Slas, men den saken får förbli outredd. Fler böcker av Stig Claesson blir det knappast för min del. Däremot gillade jag Blåbärsmaskinen. Den kändes ärligare och mer angelägen än faderns böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar