Årets Finlandiamaraton har inletts. Jag brukar försöka läsa igenom Finlandiakandidaterna, för jag tycker de ger mig någotslags uppfattning om vad som är på gång inom finskspråkig litteratur.
Först ute i år är Riikka Pelo med Jokapäiväinen elämämme. Titeln är ju totalt intetsägande, men det visar sig att boken handlar om den ryska poeten Marina Tsvetajeva som hade ett dramatiskt liv. Hon föddes på tsartiden år 1892 och dog under Stalinterrorn 1941.
Hum hum. 500 sidor om en rysk poet, det låter überintellektuellt så det förslår, och så känns det tyvärr också. Själv blir jag visserligen inte avskräckt av själva temat, för jag är intresserad av både rysk poesi och av Stalinepoken, men boken är väldigt tungläst och trög.
Problemet är författarens överbelastade, poesistinna språk som gör det svårt att följa med handlingen. Personer dyker upp och försvinner utan att man fattar vem de är och vad de gör i boken. Det är synd, för Marina Tsvetajevas liv är verkligt sprängstoff. Det kunde ha blivit hur spännande och gripande som helst. Och faktiskt, i de sista kapitlen där författaren glömmer alla kringelikrokar och berättar rakt på sak om den fruktansvärda förföljelsen som poeten och hennes familj råkar ut, där slår det gnistor. Men då är det för sent, då har man för länge sedan tappat intresset.
Kan den här romanen alltså utmana Kjell Westö? Det har jag svårt att tro. Visserligen är den som sagt poetisk, och oerhört ambitiös, men den är definitivt ingen bladvändare som Hägring 38.
Först ute i år är Riikka Pelo med Jokapäiväinen elämämme. Titeln är ju totalt intetsägande, men det visar sig att boken handlar om den ryska poeten Marina Tsvetajeva som hade ett dramatiskt liv. Hon föddes på tsartiden år 1892 och dog under Stalinterrorn 1941.
Hum hum. 500 sidor om en rysk poet, det låter überintellektuellt så det förslår, och så känns det tyvärr också. Själv blir jag visserligen inte avskräckt av själva temat, för jag är intresserad av både rysk poesi och av Stalinepoken, men boken är väldigt tungläst och trög.
Problemet är författarens överbelastade, poesistinna språk som gör det svårt att följa med handlingen. Personer dyker upp och försvinner utan att man fattar vem de är och vad de gör i boken. Det är synd, för Marina Tsvetajevas liv är verkligt sprängstoff. Det kunde ha blivit hur spännande och gripande som helst. Och faktiskt, i de sista kapitlen där författaren glömmer alla kringelikrokar och berättar rakt på sak om den fruktansvärda förföljelsen som poeten och hennes familj råkar ut, där slår det gnistor. Men då är det för sent, då har man för länge sedan tappat intresset.
Kan den här romanen alltså utmana Kjell Westö? Det har jag svårt att tro. Visserligen är den som sagt poetisk, och oerhört ambitiös, men den är definitivt ingen bladvändare som Hägring 38.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar