Den snälla Ranelid

Jag läste ett par böcker av Björn Ranelid för länge sen och tyckte de var så gräsliga att jag beslöt mig för att aldrig mer läsa någonting av honom.

Never say never. På bokmässan i Göteborg satt Ranelid bredvid oss vid frukosten och efteråt poserade han så snällt för ett foto till vår bokcirkels tidning så jag beslöt att ge honom en ny chans.

Det råkade bli Hjärtat som vapen från 2006. Den handlar om en kvinnas liv från födelse till död i en småstad i  Kalifornien, om hennes jobb som konditor och människorna omkring henne.

Märkligt nog gillade jag på något vis den här romanen. Den har något av gammal folksaga över sig, huvudpersonen är heltigenom god, händelserna omges av ett sagans skimmer. 

Mot slutet blir berättelsen rentav gripande, och jag känner att jag måste revidera min uppfattning om Ranelid som  en oläsbar författare.

Någon fullpoängare är Hjärtat som vapen ändå inte. Tidvis känns den ganska träig och kunde med fördel ha förkortats.