Absolut noll av rikssvenska debutanten Anna Fock är en bok som förbryllar mig. Den handlar om livet som bög i S:t Petersburg, vilket i och för sig är ett intressant tema. Men som Expressens recensent skriver - kan man lita på författaren? Anna Kock är rikssvensk, hon är kvinna och hon har aldrig bott i Ryssland. Hur kan hon överhuvudtaget skriva den här historien?
Jo, jag vet att det är frågan om en roman, om fiktion. Men ändå söker jag omedvetet efter falska klanger i berättelsen, både vad gäller själva staden, den ryska stämningen, och vad gäller de homosexuellas situation.
Häpet konstaterar jag ändå att romanen inte klingar alltför falskt. Den kunde vara en äkta berättelse ur verkliga livet. Författaren är mycket skicklig i att beskriva stämningar, känslor, relationer, och de korta glimtarna ur stadsbilden faller inte ur ramen.
Ändå är det något med den här romanen som irriterar mig. Jag tycker den skildrar de homosexuellas livsstil alltför klichémässigt. Det är fylla, spyor, knark, HIV, våld, blod, stank, dödsfall - ja till och med ett mord. Varför måste just detta kopplas ihop med homosexualitet?
Det politiska förtrycket som drabbat de homosexuella i Ryssland under den senaste tiden finns ställvis med som ett hot i bakgrunden, men det räcker inte för att förklara allt det hemska som händer i boken. Om den här romanen skulle översättas till ryska skulle den troligen förstärka fördomarna mot homosexuella.
Mot slutet ljusnar det ändå lite grann, lite kärlek, medmänsklighet och lycka smyger sig in i berättelsen. Det här låter förstås naivt, men det känns som något slag av kampglada, hoppfulla berättelser är vad de homosexuella i Ryssland skulle behöva just nu, snarare än den här typen av mörka nedslående historier.
Jo, jag vet att det är frågan om en roman, om fiktion. Men ändå söker jag omedvetet efter falska klanger i berättelsen, både vad gäller själva staden, den ryska stämningen, och vad gäller de homosexuellas situation.
Häpet konstaterar jag ändå att romanen inte klingar alltför falskt. Den kunde vara en äkta berättelse ur verkliga livet. Författaren är mycket skicklig i att beskriva stämningar, känslor, relationer, och de korta glimtarna ur stadsbilden faller inte ur ramen.
Ändå är det något med den här romanen som irriterar mig. Jag tycker den skildrar de homosexuellas livsstil alltför klichémässigt. Det är fylla, spyor, knark, HIV, våld, blod, stank, dödsfall - ja till och med ett mord. Varför måste just detta kopplas ihop med homosexualitet?
Det politiska förtrycket som drabbat de homosexuella i Ryssland under den senaste tiden finns ställvis med som ett hot i bakgrunden, men det räcker inte för att förklara allt det hemska som händer i boken. Om den här romanen skulle översättas till ryska skulle den troligen förstärka fördomarna mot homosexuella.
Mot slutet ljusnar det ändå lite grann, lite kärlek, medmänsklighet och lycka smyger sig in i berättelsen. Det här låter förstås naivt, men det känns som något slag av kampglada, hoppfulla berättelser är vad de homosexuella i Ryssland skulle behöva just nu, snarare än den här typen av mörka nedslående historier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar