Det drar ihop sig till Augustprisutdelning. Av de sex kandidatböckerna har jag läst två, Kjell Westös förstås och så Sven Olov Karlssons Porslinsfasaderna.
Porslinsfasaderna är en roman precis i min smak. Författaren var totalt okänd för mig, men från och med nu ska jag hålla ögonen på honom. Boken är en släktroman som omspänner tre generationer. Det är ingen särskilt trevlig släkt det är frågan om, huvudpersonerna är sura, envisa och egoistiska eller bara tröga och dumma.
Särskilt intressant är beskrivningen av Sara, som är en verkligt usel mor. Hon uppmuntrar aldrig sina barn utan trycker tvärtom ner dem, förutom yngste sonen som hon ogenerat favoriserar. Hon är apatisk och ointresserad av allting, avskyr att prata, har inga intressen. Hon lider av hemska sömnstörningar och är ständigt livrädd att någon ska komma och föra henne till dårhuset. Om handlingen utspelade sig idag så skulle Sara ha någotslags diagnos, konstaterar författaren i förbifarten.
Trots allt elände är Porslinsfasaderna ändå ingen sorglig bok. Författaren blir aldrig sentimental, han skriver hela tiden med en viss illmarighet som gör det lättare att stå ut med den rätt ruskiga skildringen av en dysfunktionell familj. Det är en berättelse om Bita-ihop-Sverige, som författaren kallar det, en skildring av människor som kämpar på eftersom de verkar vara tvungna till det, men också för att de på något sätt ändå gillar varandra.
Porslinsfasaderna får alltså höga poäng av mig, men Westö får ändå några poäng mer. Tyvärr ser det inte ut som om någondera skulle få priset. Storfavorit lär vara Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande.
Porslinsfasaderna är en roman precis i min smak. Författaren var totalt okänd för mig, men från och med nu ska jag hålla ögonen på honom. Boken är en släktroman som omspänner tre generationer. Det är ingen särskilt trevlig släkt det är frågan om, huvudpersonerna är sura, envisa och egoistiska eller bara tröga och dumma.
Särskilt intressant är beskrivningen av Sara, som är en verkligt usel mor. Hon uppmuntrar aldrig sina barn utan trycker tvärtom ner dem, förutom yngste sonen som hon ogenerat favoriserar. Hon är apatisk och ointresserad av allting, avskyr att prata, har inga intressen. Hon lider av hemska sömnstörningar och är ständigt livrädd att någon ska komma och föra henne till dårhuset. Om handlingen utspelade sig idag så skulle Sara ha någotslags diagnos, konstaterar författaren i förbifarten.
Trots allt elände är Porslinsfasaderna ändå ingen sorglig bok. Författaren blir aldrig sentimental, han skriver hela tiden med en viss illmarighet som gör det lättare att stå ut med den rätt ruskiga skildringen av en dysfunktionell familj. Det är en berättelse om Bita-ihop-Sverige, som författaren kallar det, en skildring av människor som kämpar på eftersom de verkar vara tvungna till det, men också för att de på något sätt ändå gillar varandra.
Porslinsfasaderna får alltså höga poäng av mig, men Westö får ändå några poäng mer. Tyvärr ser det inte ut som om någondera skulle få priset. Storfavorit lär vara Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar