Som jag tidigare nämnt är jag slumpläsare. Mitt bokval styrs ofta av slumpen. Knappast skulle jag till exempel just nu ha läst Jan Myrdals Gubbsjuka från 2002 om jag inte av en ren slump hade träffat hans hustru Andrea i Stockholm.
Andrea Gaytan Myrdal är en person med en utstrålning och karisma som man inte är van vid här i vårt inåtvända Finland. Jag fascinerades av hennes livfulla beskrivning av sin trettio år äldre make, den kände författaren. Lite googlande gav vid handen att Andrea finns med i den självbiografiska boken Gubbsjuka, så den ville jag absolut läsa.
När Myrdal skrev boken var han kring 75 år gammal. Boken handlar i hög grad om åldrande, men den är ingen eländesskildring. Texten är svalt analytisk, ofta kryddad med torr humor. Det handlar om åldrande ur samhällelig synvinkel, ur medicinsk synvinkel, ur erotisk synvinkel, etc.
Uppenbarligen är jag själv, 56, tillräckligt gammal för att vara intresserad av temat, för jag sträckläser och är oavbrutet road. Gubbsjuka är ställvis lite snårig, men som helhet både intelligent och medryckande läsning.
Fastän Myrdal tillhör en äldre generation än jag tycks vi ändå ha en del gemensamt i vårt kulturella bagage. Bland annat återger Myrdal Topelius berättelse från 1866 om farfar som tvingades äta vid gristråget. Just den berättelsen gjorde ett outplånligt intryck på mig som barn. Den handlar om farfar som är så gammal att han inte kan äta utan att spilla på sig, och då sätter de elaka släktingarna honom i hörnet där han får äta ur samma tråg som grisarna.
Myrdal berättar också i boken om sin enorma boksamling, som han oavbrutet utnyttjar. Ingen tvekan om att han är obegripligt beläst. Det slår mig att få människor nuförtiden, hur intellektuella de än är, verkligen är genuint belästa.
Det finns så mycket av allt, så många böcker, så många tidningar, för att inte tala om hela internet som är fullsmockat med saker man skulle vilja läsa. Vem hinner, vem orkar, vem har ens längre en uppfattning om vad man borde ha läst? Jag befarar att en gammaldags beläsenhet av Myrdals kaliber är ett försvinnande fenomen.
Hela Myrdal är för övrigt i sig ett fenomen, men inte ett försvinnande sådant, verkar det som. Vid 88 års ålder är han fortfarande i full fart. Jag läste precis en välskriven artikel av honom i senaste numret av Nya Argus!
Andrea Gaytan Myrdal är en person med en utstrålning och karisma som man inte är van vid här i vårt inåtvända Finland. Jag fascinerades av hennes livfulla beskrivning av sin trettio år äldre make, den kände författaren. Lite googlande gav vid handen att Andrea finns med i den självbiografiska boken Gubbsjuka, så den ville jag absolut läsa.
När Myrdal skrev boken var han kring 75 år gammal. Boken handlar i hög grad om åldrande, men den är ingen eländesskildring. Texten är svalt analytisk, ofta kryddad med torr humor. Det handlar om åldrande ur samhällelig synvinkel, ur medicinsk synvinkel, ur erotisk synvinkel, etc.
Uppenbarligen är jag själv, 56, tillräckligt gammal för att vara intresserad av temat, för jag sträckläser och är oavbrutet road. Gubbsjuka är ställvis lite snårig, men som helhet både intelligent och medryckande läsning.
Fastän Myrdal tillhör en äldre generation än jag tycks vi ändå ha en del gemensamt i vårt kulturella bagage. Bland annat återger Myrdal Topelius berättelse från 1866 om farfar som tvingades äta vid gristråget. Just den berättelsen gjorde ett outplånligt intryck på mig som barn. Den handlar om farfar som är så gammal att han inte kan äta utan att spilla på sig, och då sätter de elaka släktingarna honom i hörnet där han får äta ur samma tråg som grisarna.
Myrdal berättar också i boken om sin enorma boksamling, som han oavbrutet utnyttjar. Ingen tvekan om att han är obegripligt beläst. Det slår mig att få människor nuförtiden, hur intellektuella de än är, verkligen är genuint belästa.
Det finns så mycket av allt, så många böcker, så många tidningar, för att inte tala om hela internet som är fullsmockat med saker man skulle vilja läsa. Vem hinner, vem orkar, vem har ens längre en uppfattning om vad man borde ha läst? Jag befarar att en gammaldags beläsenhet av Myrdals kaliber är ett försvinnande fenomen.
Hela Myrdal är för övrigt i sig ett fenomen, men inte ett försvinnande sådant, verkar det som. Vid 88 års ålder är han fortfarande i full fart. Jag läste precis en välskriven artikel av honom i senaste numret av Nya Argus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar