Trots att jag alldeles nyligen sågade Martina Montelius bok om kulturtanter tycks hennes författarskap ändå intressera mig på något vis. Eller varför gav jag inte upp utan lånade också hennes debutbok Främlingsleguanen?
Boken handlar om en femåring som övergivits av sina föräldrar och bor ensam hemma med sitt sällskapsdjur, en leguan. Precis som i Oscar Levertins vänner luras man först att tro att det handlar om humor, språket är underfundigt och det finns gott om roliga formuleringar. Men snart börjar ångest och äckel allt mer dominera berättelsen för att tills sist utmynna i ett riktigt fyrverkeri av vidrighet.
För min del är Martina Montelius nu avklarad, jag får faktiskt inget ut av den här typen av absurd äckel- och ångestlitteratur. Det enda jag oförbehållsamt gillar i hennes författarskap är det fyndiga språket.
En aning förvånad är jag över att recensentkören i Sverige enstämmigt har höjt boken till skyarna. Också bokbloggarna tycks ha varit förtjusta. Att få livet att framstå som motbjudande, ohyggligt och obarmhärtigt är tydligen något som möts av respekt och beundran i Sverige, världens tryggaste och mest jämlika land.
Påverkad av den pågående Knausgård-debatten måste jag väl tillägga att jag inte alls tror att Martina Montelius själv skulle vara vidrig och pervers bara för att hennes bok är det. Inte heller tycker jag att man ska låta bli att skriva om det vidriga och perversa. Men gör man det utan minsta glimt av hopp intresserar det inte mig. Det blir ensidigt och skevt. Det blir effektsökeri. Det blir falskt, helt enkelt.
Boken handlar om en femåring som övergivits av sina föräldrar och bor ensam hemma med sitt sällskapsdjur, en leguan. Precis som i Oscar Levertins vänner luras man först att tro att det handlar om humor, språket är underfundigt och det finns gott om roliga formuleringar. Men snart börjar ångest och äckel allt mer dominera berättelsen för att tills sist utmynna i ett riktigt fyrverkeri av vidrighet.
För min del är Martina Montelius nu avklarad, jag får faktiskt inget ut av den här typen av absurd äckel- och ångestlitteratur. Det enda jag oförbehållsamt gillar i hennes författarskap är det fyndiga språket.
En aning förvånad är jag över att recensentkören i Sverige enstämmigt har höjt boken till skyarna. Också bokbloggarna tycks ha varit förtjusta. Att få livet att framstå som motbjudande, ohyggligt och obarmhärtigt är tydligen något som möts av respekt och beundran i Sverige, världens tryggaste och mest jämlika land.
Påverkad av den pågående Knausgård-debatten måste jag väl tillägga att jag inte alls tror att Martina Montelius själv skulle vara vidrig och pervers bara för att hennes bok är det. Inte heller tycker jag att man ska låta bli att skriva om det vidriga och perversa. Men gör man det utan minsta glimt av hopp intresserar det inte mig. Det blir ensidigt och skevt. Det blir effektsökeri. Det blir falskt, helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar