Kan just undra vad dagens ryska regim skulle tycka om Pavel Sanajevs debutroman, som på finska heter Haudatkaa minut jalkalistan taakse, ifall den kom ut nu. När den utkom år 1996 rådde det ett friare klimat i Ryssland, idag ska konsten vara uppbygglig. Svordomar är till exempel förbjudna. I Haudatkaa minut... vimlar det av svordomar och andra fula ord, och till råga på allt handlar boken om ett psykiskt misshandlat barn, vilket förmodligen inte heller är något populärt tema i dagens Ryssland.
Boken utkom på finska ifjol, men någon skildring av dagens Ryssland är den alltså inte, utan det är frågan om en sovjetisk barndomsskildring.
Det tog ett bra tag innan jag fick något grepp om boken. Först tyckte jag bara den var extremt underlig. Bokens huvudperson, en sjuårig pojke, bor hos sin mormor och träffar sin mamma bara ett par gånger i månaden då hon kommer och hälsar på. Det underliga i boken är beskrivningen av mormodern, som grälar, vrålar, svär, förolämpar folk till höger och vänster, till och med flyger på dem rent fysiskt. Det finns inga försonande drag hos henne, hon är ett monster. Och visst, hon har en diagnos - men inte heller det väcker läsarens medkänsla.
Till en början är texten smått humoristisk i sin absurdism, men det är en humor som börjar kännas alltmer malplacerad. Barnmisshandel är ju faktiskt inte särskilt roligt. Men mitt i allt vänder det, omärkligt övergår absurdismen i traditionell realism, och då gnistrar det till. Plötsligt är man tagen, omskakad, berörd.
Slutintrycket är att boken trots allt blir en träffande skildring av livet tillsammans med en psykiskt labil person. Den är ställvis lysande, men lite för ojämn för min smak.
Boken utkom på finska ifjol, men någon skildring av dagens Ryssland är den alltså inte, utan det är frågan om en sovjetisk barndomsskildring.
Det tog ett bra tag innan jag fick något grepp om boken. Först tyckte jag bara den var extremt underlig. Bokens huvudperson, en sjuårig pojke, bor hos sin mormor och träffar sin mamma bara ett par gånger i månaden då hon kommer och hälsar på. Det underliga i boken är beskrivningen av mormodern, som grälar, vrålar, svär, förolämpar folk till höger och vänster, till och med flyger på dem rent fysiskt. Det finns inga försonande drag hos henne, hon är ett monster. Och visst, hon har en diagnos - men inte heller det väcker läsarens medkänsla.
Till en början är texten smått humoristisk i sin absurdism, men det är en humor som börjar kännas alltmer malplacerad. Barnmisshandel är ju faktiskt inte särskilt roligt. Men mitt i allt vänder det, omärkligt övergår absurdismen i traditionell realism, och då gnistrar det till. Plötsligt är man tagen, omskakad, berörd.
Slutintrycket är att boken trots allt blir en träffande skildring av livet tillsammans med en psykiskt labil person. Den är ställvis lysande, men lite för ojämn för min smak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar