Jag minns Låt tistlarna brinna som en stor läsupplevelse från ungdomen. Jag var faktiskt helt övertygad om att Yasar Kemal hade fått Nobelpriset - men lite googlande visar att han aldrig fick det även om han var ständigt Nobeltippad. Jag ser också att han avled alldeles nyligen, 92 år gammal.
Hans roman Med dina ögon, Salih är av betydligt mindre format än giganten Låt tistlarna brinna. Jag hittade den på bibbans cirkulationshylla, och tog den med mig just på grund av det lämpliga handväskformatet.
Romanen handlar om en elvaårig pojke i en fiskeby. Han hittar en mås med bruten vinge, och handlingen kretsar i hög grad kring pojkens försök att få fågeln frisk så att den kan flyga. Samtidigt presenteras en myllrande skara bybor, och alltihop beskrivs på ett vackert, poetiskt språk.
Ja, det låter ju bra. Ändå griper berättelsen inte alls tag i mig, av flera orsaker. För det första är personskildringen trots sin mustighet alltför fragmentarisk. Pojkens farmor beskrivs till exempel som en fruktansvärt elak människa, men vi får ingen som helst ledtråd till varför hon har blivit sådan. Samma problem gäller de flesta personer i boken, de beskrivs yvigt men ytligt.
För det andra är berättelsen i sig inte tillräckligt medryckande. Jag bryr mig inte särskilt mycket om måsen och dess vinge, mer intresserad skulle jag ha varit till exempel av grannens mystiska smugglaraffärer - men de belyses aldrig dess mer utan skymtar bara i bakgrunden.
För det tredje håller boken inte heller som saga. I så fall borde den vara än mer magisk, än mer förtrollande. Nu blir den ett klumpigt mischmasch av saga och realism. "En lysande berättelse, böljande, gungande, dansande", citeras en recension på bakpärmen. Så olika kan man tycka.
Hans roman Med dina ögon, Salih är av betydligt mindre format än giganten Låt tistlarna brinna. Jag hittade den på bibbans cirkulationshylla, och tog den med mig just på grund av det lämpliga handväskformatet.
Romanen handlar om en elvaårig pojke i en fiskeby. Han hittar en mås med bruten vinge, och handlingen kretsar i hög grad kring pojkens försök att få fågeln frisk så att den kan flyga. Samtidigt presenteras en myllrande skara bybor, och alltihop beskrivs på ett vackert, poetiskt språk.
Ja, det låter ju bra. Ändå griper berättelsen inte alls tag i mig, av flera orsaker. För det första är personskildringen trots sin mustighet alltför fragmentarisk. Pojkens farmor beskrivs till exempel som en fruktansvärt elak människa, men vi får ingen som helst ledtråd till varför hon har blivit sådan. Samma problem gäller de flesta personer i boken, de beskrivs yvigt men ytligt.
För det andra är berättelsen i sig inte tillräckligt medryckande. Jag bryr mig inte särskilt mycket om måsen och dess vinge, mer intresserad skulle jag ha varit till exempel av grannens mystiska smugglaraffärer - men de belyses aldrig dess mer utan skymtar bara i bakgrunden.
För det tredje håller boken inte heller som saga. I så fall borde den vara än mer magisk, än mer förtrollande. Nu blir den ett klumpigt mischmasch av saga och realism. "En lysande berättelse, böljande, gungande, dansande", citeras en recension på bakpärmen. Så olika kan man tycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar