Året är 2017 och i Ryssland firas 100-årsminnet av revolutionen. Människor klär ut sig i röda och vita maskeradkostymer och drar ut på gatorna. Men plötsligt går något snett och de två sidorna börjar mörda varandra på riktigt. Inbördeskriget är tillbaka.
Det här är bara ett - förhoppningsvis inte profetiskt - inslag i Olga Slavnikovas fascinerande roman 2017. Ordet ordfyrverkeri känns alltför blekt för att beskriva boken - jag kommer snarare att tänka på ett vulkanutbrott. "More is more" kunde vara författarens motto. Den som gillar ett stramt och adjektivfattigt språk får nog skrämselhicka av den här boken. Den formligen svämmar över av färgstarka uttryck, fantasifulla adjektiv i långa banor, metafor på metafor utan ände, på drygt 600 sidor.
Det kan låta tungrott, men samtidigt är just det flödande språket den drivkraft som får en att läsa vidare. Plötsligt förefaller verkligheten mycket mer mångfacetterad än man är van att uppleva den. För mig känns boken ibland nästan som en spegelbild av själva Ryssland - överraskande och dråplig.
Romanen är ställvis en satir över det ryska samhället, människorna är penningfixerade, politiken är genomkorrumperad, miljöförstöringen har nått dödliga proportioner. Men satiren känns mild och slår ofta över i ren komik. Och några psykologiskt djuplodande personporträtt ska man inte vänta sig. Karaktärerna är snarare karikatyrer än människor.
Vad boken egentligen handlar om verkar vara en bisak. Intrigen är ganska diffus - huvudpersonen söker efter sin mystiska älskarinna, drömmer om att göra ett diamantfynd, träffar sin stenrika exhustru, jagar bovar eller blir själv jagad utan att läsaren alltid hänger med i svängarna. Om boken hade en ordentlig dramaturgisk kurva och en riktig intrig vore den rent halsbrytande bra. Men det otroliga språket och den dråpliga humorn räcker mer än väl för att göra den till en läsupplevelse av stora mått. Att romanen har översatts till svenska är verkligen glädjande. I Ryssland har den belönats med landets största litterära pris.
Det här är bara ett - förhoppningsvis inte profetiskt - inslag i Olga Slavnikovas fascinerande roman 2017. Ordet ordfyrverkeri känns alltför blekt för att beskriva boken - jag kommer snarare att tänka på ett vulkanutbrott. "More is more" kunde vara författarens motto. Den som gillar ett stramt och adjektivfattigt språk får nog skrämselhicka av den här boken. Den formligen svämmar över av färgstarka uttryck, fantasifulla adjektiv i långa banor, metafor på metafor utan ände, på drygt 600 sidor.
Det kan låta tungrott, men samtidigt är just det flödande språket den drivkraft som får en att läsa vidare. Plötsligt förefaller verkligheten mycket mer mångfacetterad än man är van att uppleva den. För mig känns boken ibland nästan som en spegelbild av själva Ryssland - överraskande och dråplig.
Romanen är ställvis en satir över det ryska samhället, människorna är penningfixerade, politiken är genomkorrumperad, miljöförstöringen har nått dödliga proportioner. Men satiren känns mild och slår ofta över i ren komik. Och några psykologiskt djuplodande personporträtt ska man inte vänta sig. Karaktärerna är snarare karikatyrer än människor.
Vad boken egentligen handlar om verkar vara en bisak. Intrigen är ganska diffus - huvudpersonen söker efter sin mystiska älskarinna, drömmer om att göra ett diamantfynd, träffar sin stenrika exhustru, jagar bovar eller blir själv jagad utan att läsaren alltid hänger med i svängarna. Om boken hade en ordentlig dramaturgisk kurva och en riktig intrig vore den rent halsbrytande bra. Men det otroliga språket och den dråpliga humorn räcker mer än väl för att göra den till en läsupplevelse av stora mått. Att romanen har översatts till svenska är verkligen glädjande. I Ryssland har den belönats med landets största litterära pris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar