Jag minns Donna Tartts två tidigare romaner som underhållande men inte särskilt märkvärdiga. Därför var jag inte beredd på att hennes roman nummer tre, Steglitsan, skulle vara det den är, nämligen ett mästerverk.
Steglitsan är en i högsta grad traditionell roman: glasklar intrig, tydligt tecknade karaktärer, ett omsorgsfullt språk och en lagom dos livsfilosofi. För mig som inte gillar medvetandeströmmar, lösa trådar och mystik är Steglitsan helt enkelt den perfekta romanen. Trots den traditionella berättarstilen känns boken ändå inte unken och omodern. Det går att skriva fängslande och djupsinnigt också på en tydlig och lättbegriplig prosa.
Bokens teman känns angelägna. Barnets beroende av sina föräldrar är ett huvudtema, ett annat är vänskap, ett tredje konstens betydelse för mänskligheten. Stora frågor, behandlade på ett trovärdigt sätt.
Det som inte just har nämnts i recensioner och bloggar är att Steglitsan dessutom är en otroligt stark narkomanskildring. En lika smärtsam beskrivning av knarkabstinens tror jag inte jag har läst sedan den klassiska ryska knarkarromanen Roman med kokain.
En liten skönhetsfläck lider boken ändå av. Mot slutet är det som om författaren skulle ha tappat greppet en aning. Alltför många nya personer kommer in i handlingen utan att de utmejslas på samma omsorgsfulla sätt som bokens övriga karaktärer. Också händelseförloppet blir plötsligt osannolikt och ointressant. Författaren borde ha satt punkt lite tidigare. Som jag brukar säga, ingenting blir sämre av att förkortas.
Men det sista var en randanmärkning. Som helhet är Steglitsan en helt underbar roman.
Steglitsan är en i högsta grad traditionell roman: glasklar intrig, tydligt tecknade karaktärer, ett omsorgsfullt språk och en lagom dos livsfilosofi. För mig som inte gillar medvetandeströmmar, lösa trådar och mystik är Steglitsan helt enkelt den perfekta romanen. Trots den traditionella berättarstilen känns boken ändå inte unken och omodern. Det går att skriva fängslande och djupsinnigt också på en tydlig och lättbegriplig prosa.
Bokens teman känns angelägna. Barnets beroende av sina föräldrar är ett huvudtema, ett annat är vänskap, ett tredje konstens betydelse för mänskligheten. Stora frågor, behandlade på ett trovärdigt sätt.
Det som inte just har nämnts i recensioner och bloggar är att Steglitsan dessutom är en otroligt stark narkomanskildring. En lika smärtsam beskrivning av knarkabstinens tror jag inte jag har läst sedan den klassiska ryska knarkarromanen Roman med kokain.
En liten skönhetsfläck lider boken ändå av. Mot slutet är det som om författaren skulle ha tappat greppet en aning. Alltför många nya personer kommer in i handlingen utan att de utmejslas på samma omsorgsfulla sätt som bokens övriga karaktärer. Också händelseförloppet blir plötsligt osannolikt och ointressant. Författaren borde ha satt punkt lite tidigare. Som jag brukar säga, ingenting blir sämre av att förkortas.
Men det sista var en randanmärkning. Som helhet är Steglitsan en helt underbar roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar