Hur kan en bok som vunnit Nordiska rådets litteraturpris vara så här blek och intetsägande? Den frågan ställde vi oss i min bokcirkel när vi läste Per Petterssons vinnarbok från år 2009 Jag förbannar tidens flod.
Boken handlar om en norrman som skiljer sig och därefter åker till Danmark med sin mamma som har cancer. Intressanta teman, men läsaren bjuds aldrig in i huvudpersonens liv. Vi får inte veta varför han skiljer sig.Vi får inte veta hur det gick till när hans lillebror dog. Vi får inte veta vad moderns diffusa "vän" spelar för roll i hennes liv.
Däremot får vi oändliga beskrivningar med mycket detaljer om hur huvudpersonen går, äter, åker spårvagn etc. Prisjuryn tycks ha gillat det men mig irriterar det. Likaså blir jag irriterad på de triviala dialogerna som aldrig leder någon vart. Varför skriva en roman om man inte vill berätta något, utan bara svepa in allting i ett enda töcken?
Vissa pluspoäng blir det trots allt. Jag tycker förstås det är trevligt att modern och sonen diskuterar litteratur med varandra. Korta avsnitt kan plötsligt glimra till i en fin poetisk formulering, och författarens tonfall är sympatiskt. Men en bok utan intrig känns svår att ta till sitt hjärta.
Några i bokcirkeln tyckte ändå riktigt bra om boken, de tyckte den hade en nästan buddhistisk stillhet. Där ser man. Vad som är tröghet för den ena är stillhet för den andra.
När jag en gång var i farten med Per Pettersson beslöt jag att också läsa hans genombrottsroman Ut och stjäla hästar, världssuccé översatt till massor av språk. Den är den bättre av de två. Här finns en antydan till intrig som kunde ha blivit riktigt spännande - ond bråd död, otrohet, återförening av vänner som tappat bort varandra etc.
Tyvärr schabblar författaren bort en stor del av potentialen genom att också här lämna lösa trådar efter sig på ett sätt som i mitt tycke är slarvigt av en romanförfattare. Vad är det till exempel för idé med en återförening om de återförenade sedan inte överhuvudtaget ens diskuterar händelserna i det förflutna?
Pluspoäng här för ett visst sympatiskt vemod i samband med minnena av fadern, och också vissa psykologiskt intressanta iakttagelser av personernas relationer och beteendemönster. Men helheten blir ändå alltför tunn.
Boken handlar om en norrman som skiljer sig och därefter åker till Danmark med sin mamma som har cancer. Intressanta teman, men läsaren bjuds aldrig in i huvudpersonens liv. Vi får inte veta varför han skiljer sig.Vi får inte veta hur det gick till när hans lillebror dog. Vi får inte veta vad moderns diffusa "vän" spelar för roll i hennes liv.
Däremot får vi oändliga beskrivningar med mycket detaljer om hur huvudpersonen går, äter, åker spårvagn etc. Prisjuryn tycks ha gillat det men mig irriterar det. Likaså blir jag irriterad på de triviala dialogerna som aldrig leder någon vart. Varför skriva en roman om man inte vill berätta något, utan bara svepa in allting i ett enda töcken?
Vissa pluspoäng blir det trots allt. Jag tycker förstås det är trevligt att modern och sonen diskuterar litteratur med varandra. Korta avsnitt kan plötsligt glimra till i en fin poetisk formulering, och författarens tonfall är sympatiskt. Men en bok utan intrig känns svår att ta till sitt hjärta.
Några i bokcirkeln tyckte ändå riktigt bra om boken, de tyckte den hade en nästan buddhistisk stillhet. Där ser man. Vad som är tröghet för den ena är stillhet för den andra.
När jag en gång var i farten med Per Pettersson beslöt jag att också läsa hans genombrottsroman Ut och stjäla hästar, världssuccé översatt till massor av språk. Den är den bättre av de två. Här finns en antydan till intrig som kunde ha blivit riktigt spännande - ond bråd död, otrohet, återförening av vänner som tappat bort varandra etc.
Tyvärr schabblar författaren bort en stor del av potentialen genom att också här lämna lösa trådar efter sig på ett sätt som i mitt tycke är slarvigt av en romanförfattare. Vad är det till exempel för idé med en återförening om de återförenade sedan inte överhuvudtaget ens diskuterar händelserna i det förflutna?
Pluspoäng här för ett visst sympatiskt vemod i samband med minnena av fadern, och också vissa psykologiskt intressanta iakttagelser av personernas relationer och beteendemönster. Men helheten blir ändå alltför tunn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar