Lena Muchina var 16 år gammal då belägringen av Leningrad började. Hennes dagbok från belägringen har jämförts med den långt mer kända Anne Franks dagbok. Muchinas dagbok hittades först alldeles nyligen i ett ryskt arkiv och har i år utkommit på finska med titeln Piirityspäiväkirja. På svenska gavs den ut ifjol med titeln Lenas dagbok.
Jämfört med tidigare skildringar av belägringen är Muchinas barmhärtigare mot läsaren. Här saknas de allra mest fasansfulla detaljerna, till exempel beskrivningar av grymhet, mord och kannibalism som i rikliga mått återfinns i andra berättelser från belägringen. I Lenas omgivning är folk visserligen utmattade och orkar inte alltid hjälpa varandra, men några monster är de inte.
När jag läste Lenas dagbok blev jag nyfiken på hur mycket den faktiskt har gemensamt med Anne Franks. Jag läste Annes dagbok på nytt och blev igen imponerad av hennes litterära skicklighet och psykologiska öga. Vid en jämförelse hamnar Lenas dagbok definitivt i skuggan. Man kunde kanske säga att den handlar om mat, inte om människor.
Sida upp och sida ner beskriver Lena hur hon söker efter mat, vad och hur mycket hon lyckas komma över, hur hon tillreder det och hur hungrig hon fortfarande känner sig. Det är förvisso oerhört sorgligt, men ur läsarens synvinkel blir det ändå enformigt. Personerna i boken bara skymtar förbi, man får inget grepp om vilka de är och hurdana de är som människor - medan Anne Frank däremot målar färgstarka levande porträtt av personerna som sitter instängda i sin fruktansvärda ödesgemenskap, tvungna att stå ut med varandras egenheter.
Faktum är att Lenas dagbok är lite tråkig. Bara ibland bränner det till, som när hon beskriver sin skamkänsla över att hon blir så lättad då en gammal släkting dör - eftersom hon och hennes mamma då får överta släktingens brödranson. Lenas bok har kanske intresse närmast som ett historiskt dokument - som sådant utan vidare mycket informativt och genuint.
Jämfört med tidigare skildringar av belägringen är Muchinas barmhärtigare mot läsaren. Här saknas de allra mest fasansfulla detaljerna, till exempel beskrivningar av grymhet, mord och kannibalism som i rikliga mått återfinns i andra berättelser från belägringen. I Lenas omgivning är folk visserligen utmattade och orkar inte alltid hjälpa varandra, men några monster är de inte.
När jag läste Lenas dagbok blev jag nyfiken på hur mycket den faktiskt har gemensamt med Anne Franks. Jag läste Annes dagbok på nytt och blev igen imponerad av hennes litterära skicklighet och psykologiska öga. Vid en jämförelse hamnar Lenas dagbok definitivt i skuggan. Man kunde kanske säga att den handlar om mat, inte om människor.
Sida upp och sida ner beskriver Lena hur hon söker efter mat, vad och hur mycket hon lyckas komma över, hur hon tillreder det och hur hungrig hon fortfarande känner sig. Det är förvisso oerhört sorgligt, men ur läsarens synvinkel blir det ändå enformigt. Personerna i boken bara skymtar förbi, man får inget grepp om vilka de är och hurdana de är som människor - medan Anne Frank däremot målar färgstarka levande porträtt av personerna som sitter instängda i sin fruktansvärda ödesgemenskap, tvungna att stå ut med varandras egenheter.
Faktum är att Lenas dagbok är lite tråkig. Bara ibland bränner det till, som när hon beskriver sin skamkänsla över att hon blir så lättad då en gammal släkting dör - eftersom hon och hennes mamma då får överta släktingens brödranson. Lenas bok har kanske intresse närmast som ett historiskt dokument - som sådant utan vidare mycket informativt och genuint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar