Ökända böcker och författare var temat för Kulturkontakt Nords öppna bokcirkel häromkvällen. Två av böckerna på läslistan var Christer Kihlmans Människan som skalv och August Strindbergs En dåres försvarstal. Båda hade jag läst för evigheter sedan, dags alltså för omläsning.
Jag minns att Människan som skalv gjorde ett djupt intryck på mig när jag läste den i tretton-fjortonårsåldern. Drygt fyrtio år senare är jag fortfarande imponerad av författarens mod att berätta de mest smärtsamma saker om sig själv i offentligheten. Efteråt har Kihlman förklarat att han ville vara ärlig för att hjälpa andra att våga vara ärliga och därmed komma över sin ångest. Jag är böjd att tro som författaren att ångesten i världen skulle minska om alla vågade vara öppna och ärliga om sina problem.
En annan sak är sedan att synen på vissa av de företeelser som Kihlman berättar om har förändrats totalt sedan det ultraliberala 70-talet. Knappast skulle någon författare numera beskriva sitt deltagande i gruppsex med konkreta detaljer. Och ingen författare skulle idag skriva så här aningslöst om hustrumisshandel: "Det hände att jag slog dig då vi kom hem på natten från någon bjudning, men du reagerade inte särskilt starkt på misshandel (...)". Knausgård i all sin öppenhet skulle inte kunna berätta om sådant som Kihlman berättade om på 70-talet, eftersom dagens läsare inte skulle acceptera det. (Och då avser jag förstås inte Kihlmans homosexualitet).
Kihlmans beskrivning av äktenskapet påminner en hel del om Strindbergs äktenskapsskildring i En dåres försvarstal. Storyn i En dåres försvarstal kändes väldigt bekant eftersom jag för något år sedan läste Lena Einhorns roman Siri, som beskriver samma äktenskap ur hustruns, Siri von Essens, perspektiv. Då tyckte jag att saken var solklar, Strindberg var paranoid och onormalt svartsjuk och det var orsaken till parets svårigheter.
Men då jag nu får händelserna belysta ur motsatt perspektiv blir jag lite tveksam. Nog verkar ju Siri ändå ganska jobbig? Strindberg beskriver till exempel hur hon obekymrat låter sin hund bajsa på salongsmattan fastän han bönfaller henne att låta bli. Kan den historien verkligen vara sann?
Någon bajsande hund kom jag inte ihåg från Einhorns bok, och jag tänkte till och med låna boken på nytt för att kolla upp om hon skrivit om hunden. Men så kände jag plötsligt att jag hade ägnat helt tillräckligt med tid åt det strindbergska äktenskapet och beslöt att glömma hela saken.
Av de här två tycker jag Strindberg bättre har klarat av tidens tand. Hans helvetiska äktenskapsskildring känns mer berörande än Kihlmans ställvis ganska teoretiska utläggningar. Men den som griper sig an En dåres försvarstal borde säkert läsa Einhorns Siri i samma veva. För övrigt rekommenderar jag Kulturkontakt Nords bokcirkel som är öppen för alla. Vi hade väldigt intressanta diskussioner.
Jag minns att Människan som skalv gjorde ett djupt intryck på mig när jag läste den i tretton-fjortonårsåldern. Drygt fyrtio år senare är jag fortfarande imponerad av författarens mod att berätta de mest smärtsamma saker om sig själv i offentligheten. Efteråt har Kihlman förklarat att han ville vara ärlig för att hjälpa andra att våga vara ärliga och därmed komma över sin ångest. Jag är böjd att tro som författaren att ångesten i världen skulle minska om alla vågade vara öppna och ärliga om sina problem.
En annan sak är sedan att synen på vissa av de företeelser som Kihlman berättar om har förändrats totalt sedan det ultraliberala 70-talet. Knappast skulle någon författare numera beskriva sitt deltagande i gruppsex med konkreta detaljer. Och ingen författare skulle idag skriva så här aningslöst om hustrumisshandel: "Det hände att jag slog dig då vi kom hem på natten från någon bjudning, men du reagerade inte särskilt starkt på misshandel (...)". Knausgård i all sin öppenhet skulle inte kunna berätta om sådant som Kihlman berättade om på 70-talet, eftersom dagens läsare inte skulle acceptera det. (Och då avser jag förstås inte Kihlmans homosexualitet).
Kihlmans beskrivning av äktenskapet påminner en hel del om Strindbergs äktenskapsskildring i En dåres försvarstal. Storyn i En dåres försvarstal kändes väldigt bekant eftersom jag för något år sedan läste Lena Einhorns roman Siri, som beskriver samma äktenskap ur hustruns, Siri von Essens, perspektiv. Då tyckte jag att saken var solklar, Strindberg var paranoid och onormalt svartsjuk och det var orsaken till parets svårigheter.
Men då jag nu får händelserna belysta ur motsatt perspektiv blir jag lite tveksam. Nog verkar ju Siri ändå ganska jobbig? Strindberg beskriver till exempel hur hon obekymrat låter sin hund bajsa på salongsmattan fastän han bönfaller henne att låta bli. Kan den historien verkligen vara sann?
Någon bajsande hund kom jag inte ihåg från Einhorns bok, och jag tänkte till och med låna boken på nytt för att kolla upp om hon skrivit om hunden. Men så kände jag plötsligt att jag hade ägnat helt tillräckligt med tid åt det strindbergska äktenskapet och beslöt att glömma hela saken.
Av de här två tycker jag Strindberg bättre har klarat av tidens tand. Hans helvetiska äktenskapsskildring känns mer berörande än Kihlmans ställvis ganska teoretiska utläggningar. Men den som griper sig an En dåres försvarstal borde säkert läsa Einhorns Siri i samma veva. För övrigt rekommenderar jag Kulturkontakt Nords bokcirkel som är öppen för alla. Vi hade väldigt intressanta diskussioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar