Jag minns att jag tyckte Heidi Hautalas pamflett Venäjäteesit kändes onödigt negativ och pessimistisk då den kom ut år 2008.
Nu fick jag syn på boken i hyllan samma dag som det kom fram att Hautala finns på Rysslands svarta lista över personer som inte beviljas inresa i landet. Nyfiket bläddrade jag lite i den och plötsligt hade jag läst den helt och hållet.
Den här gången förefaller den inte det minsta pessimistisk, tvärtom. Den bild av Ryssland som Hautala målade upp redan år 2008 känns idag fullkomligt realistisk. Förtrycket av oppositionen, de politiska morden, paranoian för utländska agenter, osv. Alltihop fanns där redan då, för den som vågade se. Heidi hörde till de få som vågade.
Sorgligt nog känns de demokratifrämjande metoder som Hautala räknar upp i slutet av boken närmast omöjliga i dagens Ryssland. Som att vi borde stöda Rysslands medborgarorganisationer och demokratiska partier. Finns det ens sådana längre?
Nu fick jag syn på boken i hyllan samma dag som det kom fram att Hautala finns på Rysslands svarta lista över personer som inte beviljas inresa i landet. Nyfiket bläddrade jag lite i den och plötsligt hade jag läst den helt och hållet.
Den här gången förefaller den inte det minsta pessimistisk, tvärtom. Den bild av Ryssland som Hautala målade upp redan år 2008 känns idag fullkomligt realistisk. Förtrycket av oppositionen, de politiska morden, paranoian för utländska agenter, osv. Alltihop fanns där redan då, för den som vågade se. Heidi hörde till de få som vågade.
Sorgligt nog känns de demokratifrämjande metoder som Hautala räknar upp i slutet av boken närmast omöjliga i dagens Ryssland. Som att vi borde stöda Rysslands medborgarorganisationer och demokratiska partier. Finns det ens sådana längre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar