Om man har varit kompis med Nobelpristagaren Joseph Brodsky och med poeten Majakovskijs älskarinna Lili Brik, om man har fått ett antal målningar av den legendariska modernisten Kazimir Malevitj i present och smugglat ut dem ur Sovjetunionen, och om man dessutom är bästis och bundis med halva Svenska Akademien - ja då finns det väl rätt goda förutsättningar för en intressant självbiografi!
Bengt Jangfeldt blev som ung intresserad av det ryska språket och kom sedan att vistas mycket i Sovjetunionen. Hans självbiografiska bok En rysk historia handlar till stor del om alla de kulturpersonligheter han träffat, främst i Sovjetunionen (och sedan Ryssland) men också på annat håll.
Boken är tjock, nästan 500 sidor, men man läser den i ett nafs. Den är så spännande, så rolig, så underhållande och samtidigt så full av lärdom och livserfarenhet att man bara slukar den. Dessutom ger den en otroligt fascinerande inblick i det svunna Sovjetunionen.
Jangfeldt har tidigare skrivit flera biografier, bland annat om Raoul Wallenberg, och ett par gånger har han belönats med Augustpriset. För mig var den här ryska historien ändå första bekantskapen med hans verk. Vilken beläst och kunnig kulturpersonlighet!
Men Jangfeldt är inte bara kunnig, han hyser också en djup kärlek till det ryska. Boken som är alldeles pinfärsk utmynnar därför i en sorg och uppgivenhet över utvecklingen i Ryssland idag. Han förebrår sig att han låtit sig förblindas av önsketänkande - för visst har han ju hela tiden sett vad som var att vänta. "Hjärtat ville inte fullt ut acceptera det som ögat och hjärnan registrerade."
Men boken handlar som sagt också om annat än Ryssland. Jangfeldt är en gudabenådad berättare. Han kan beskriva arkivforskning så att det blir rena thrillern. Sällan är väl kulturhistoria så här underhållande!
Bengt Jangfeldt blev som ung intresserad av det ryska språket och kom sedan att vistas mycket i Sovjetunionen. Hans självbiografiska bok En rysk historia handlar till stor del om alla de kulturpersonligheter han träffat, främst i Sovjetunionen (och sedan Ryssland) men också på annat håll.
Boken är tjock, nästan 500 sidor, men man läser den i ett nafs. Den är så spännande, så rolig, så underhållande och samtidigt så full av lärdom och livserfarenhet att man bara slukar den. Dessutom ger den en otroligt fascinerande inblick i det svunna Sovjetunionen.
Jangfeldt har tidigare skrivit flera biografier, bland annat om Raoul Wallenberg, och ett par gånger har han belönats med Augustpriset. För mig var den här ryska historien ändå första bekantskapen med hans verk. Vilken beläst och kunnig kulturpersonlighet!
Men Jangfeldt är inte bara kunnig, han hyser också en djup kärlek till det ryska. Boken som är alldeles pinfärsk utmynnar därför i en sorg och uppgivenhet över utvecklingen i Ryssland idag. Han förebrår sig att han låtit sig förblindas av önsketänkande - för visst har han ju hela tiden sett vad som var att vänta. "Hjärtat ville inte fullt ut acceptera det som ögat och hjärnan registrerade."
Men boken handlar som sagt också om annat än Ryssland. Jangfeldt är en gudabenådad berättare. Han kan beskriva arkivforskning så att det blir rena thrillern. Sällan är väl kulturhistoria så här underhållande!
Tack för tipset! Du gör mig verkligt nyfiken på boken, och jag hade nog inte hittat den annars.
SvaraRadera