måndag 29 juni 2015

Beckomberga - en bok om människans lidande

Sara Stridsberg hade jag redan avslutat min relation med eftersom jag inte klarade av att läsa hennes krångliga romaner. Men när jag hörde att hon skrivit en roman om det legendariska mentalsjukhuset Beckomberga beslöt jag mig för ett nytt försök. Psykisk sjukdom har alltid intresserat mig.

Beckomberga - ode till min familj har höjts till skyarna av kritiken, och jag instämmer. Boken är både vacker och sympatisk. Det är faktiskt helt häpnadsväckande hur inkännande författaren beskriver patienterna på sjukhuset. De är inte konstiga, inte obegripliga, inte motbjudande. De är människor. Boken är skriven med tvättäkta empati.

Någon socialrealism är det inte frågan om, temat till trots. Och visst kommer jag på mig med att emellanåt undra: hur var det på riktigt? Stridsbergs stoff kunde i andra händer ha blivit rena socialmisären. En far som ideligen hotar att begå självmord. En dotter som ensam besöker pappa på mentalsjukhuset, år efter år.

Dessutom finns här händelser som om de verkligen hade inträffat på ett svenskt mentalsjukhus skulle bli rena guldgruvan för den grävande journalistiken: En hustrumördare på permission som har samlag med en minderårig. En läkare som nattetid festar vilt med sina svårt sjuka patienter.

Men som sagt, detta är inte en bok där författaren upprörs och moraliserar. Detta är poesi. Här beskrivs människans lidande, inte hennes ondska.

1 kommentar:

  1. Jag får faktiskt inspiration av att börja läsa igen, då jag läser din blogg.
    Klarade nyss av Keplers senaste, den var bra men inte lika bra som de första. Och visst är det intressant med filmatiskt skrivande, men... Är det nödvändigt att beskriva allt våld, knivar i lungor, knivar som skär sönder ansikten, huvuden som bokstavligen rullar på golvet...
    Nä, tack - varför lämnas inget till läsarnas fantasi?
    Och nu ska jag börja läsa Marklunds "Järnblod" ... lär inte ska vara mindre våldsam.

    SvaraRadera