Ambitiöst är ordet. Louise Boije af Gennäs Stockholmsskildring Högre än alla himlar är första delen i en trilogi som ska omspänna hela 00-talet. Jag vet inte hur det har gått med de två övriga delarna men jag har nu läst del 1 på 500 sidor som kom ut 2010.
Början på boken är otroligt tråkig och fick mig att tveka. Men det blev snabbt bättre och ganska snart lärde jag mig att hålla reda på personerna. Visserligen kommer det snart nya downperioder i berättandet, men emellanåt känns texten igen fräsch och till och med lite gripande.
Att boken är tänkt som en tidsskildring framgår av att decenniets alla stora händelser finns med och påverkar huvudpersonerna. Men också deras privatliv beskrivs förstås. De är alla överklass eller övre medelklass men någon klasskildring är boken inte. Huvudpersonerna diskuterar och filosoferar, men sällan just om klassfrågan.
I princip gillar jag boken. Här finns lite Stockholmsatmosfär, här finns lite sorglös inrednings- och matlagningsporr, här finns tidvis nästan djupsinniga diskussioner, här finns smånostalgiska tillbakablickar på ett decennium som på många sätt var dramatiskt.
Men något irriterar. Huvudpersonerna kommer en inte in på livet, de förblir teoretiska konstruktioner. Diskussionerna blir ofta träiga och abstrakta. Humor saknas. Skillnaden mellan god och dålig underhållningslitteratur är svår att definiera, man bara känner den i ryggmärgen. Boken har också fått dåliga recensioner. Faktiskt tråkigt att författarens ambitiösa projekt inte riktigt ser ut att ha lyckats.
Början på boken är otroligt tråkig och fick mig att tveka. Men det blev snabbt bättre och ganska snart lärde jag mig att hålla reda på personerna. Visserligen kommer det snart nya downperioder i berättandet, men emellanåt känns texten igen fräsch och till och med lite gripande.
Att boken är tänkt som en tidsskildring framgår av att decenniets alla stora händelser finns med och påverkar huvudpersonerna. Men också deras privatliv beskrivs förstås. De är alla överklass eller övre medelklass men någon klasskildring är boken inte. Huvudpersonerna diskuterar och filosoferar, men sällan just om klassfrågan.
I princip gillar jag boken. Här finns lite Stockholmsatmosfär, här finns lite sorglös inrednings- och matlagningsporr, här finns tidvis nästan djupsinniga diskussioner, här finns smånostalgiska tillbakablickar på ett decennium som på många sätt var dramatiskt.
Men något irriterar. Huvudpersonerna kommer en inte in på livet, de förblir teoretiska konstruktioner. Diskussionerna blir ofta träiga och abstrakta. Humor saknas. Skillnaden mellan god och dålig underhållningslitteratur är svår att definiera, man bara känner den i ryggmärgen. Boken har också fått dåliga recensioner. Faktiskt tråkigt att författarens ambitiösa projekt inte riktigt ser ut att ha lyckats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar