Visserligen är verkligheten underbarare än dikten och i princip kan vad som helst hända. Men när en bok börjar smaka konstruktion ryggar jag tillbaka. En kvinna som först efter fyra års äktenskap avslöjar för sin man att hon har en mor i livet, till exempel. Låter inte alls trovärdigt i mina öron.
Det finns en hel del annat mindre smickrande att säga om När förnuftet sover av Inger Alfvén. I min ungdom var Alfvén omåttligt populär. Jag läste allt hon skrev och älskade det, börjande från Dotter till en dotter från 1977. Nu har jag inte läst henne på kanske tjugo år och tänkte det var dags att återuppta bekantskapen. Men har hon tappat greppet?
Boken handlar om en åldrande kvinna som faller och behöver hemhjälp. Hennes man är författare och kämpar med sin bok. Huvudpersonerna är riktigt knoppiska för att använda en hederlig finlandism, och man har svårt att förstå att de står ut med varandra. Boken känns alltför utdragen och pladdrig, först mot slutet börjar den ta sig en aning.
Psykologiskt finns här för all del vissa snuttar som känns spännande och äkta - som då båda makarna drabbas av en - naturligtvis helt hopplös - förälskelse i den unga flyktingkvinna som blir hustruns hemvårdare. Också avsnitten där författaren kämpar med sin skräck för åldrande och död känns relevanta.
Men i övrigt vågar jag inte rekommendera den här boken. Folk har så ont om tid så man vill ju inte lura nån att läsa något som inte känns livsnödvändigt.
Det finns en hel del annat mindre smickrande att säga om När förnuftet sover av Inger Alfvén. I min ungdom var Alfvén omåttligt populär. Jag läste allt hon skrev och älskade det, börjande från Dotter till en dotter från 1977. Nu har jag inte läst henne på kanske tjugo år och tänkte det var dags att återuppta bekantskapen. Men har hon tappat greppet?
Boken handlar om en åldrande kvinna som faller och behöver hemhjälp. Hennes man är författare och kämpar med sin bok. Huvudpersonerna är riktigt knoppiska för att använda en hederlig finlandism, och man har svårt att förstå att de står ut med varandra. Boken känns alltför utdragen och pladdrig, först mot slutet börjar den ta sig en aning.
Psykologiskt finns här för all del vissa snuttar som känns spännande och äkta - som då båda makarna drabbas av en - naturligtvis helt hopplös - förälskelse i den unga flyktingkvinna som blir hustruns hemvårdare. Också avsnitten där författaren kämpar med sin skräck för åldrande och död känns relevanta.
Men i övrigt vågar jag inte rekommendera den här boken. Folk har så ont om tid så man vill ju inte lura nån att läsa något som inte känns livsnödvändigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar