Vissa gamla böcker är som reportage från en svunnen värld. Att läsa Harry Martinsons Nässlorna blomma är som att åka tidsmaskin till Fattigsverige.
Boken är självbiografisk och handlar om Martinsons uppväxt som utarrenderat kommunalt fattighjon. Tre gårdar och till sist fattighuset självt beskrivs in i minsta detalj. Människor, djur, miljöer, allt blir tydligt för läsarens blick.
Även om Martinson försöker undvika att låta självömkande är det klart att berättelsen är oerhört gripande. Ett barn som växer upp utan kärlek och utsätts för ständigt våld betraktas i våra dagar som ett barnskyddsfall, men på den här tiden tycks det som vi idag ser som anständighet och humanism inte ha varit något man brydde sig om.
Nog är det smått otroligt att Sverige på bara hundra år har gått från omänsklighet i den här skalan till dagens moraliska medvetenhet.
Nässlorna blomma är också skönlitterärt en fin upplevelse. Författaren har ju fått Nobelpriset. Särskilt imponerad är jag över kombinationen av ett glasklart berättande där läsaren aldrig behöver fundera på vad som egentligen avses, samtidigt som poesin flödar. Lite trögt kommer boken igång men sedan är det full fart hela vägen. Stor litteratur håller för tidens förändringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar