torsdag 17 september 2015

Familjeproblem av sällsynt slag

Sällan stöter man på en bok som det är så svårt att skriva om som Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Nästan alla bloggare och recensenter som skrivit om den konstaterar samma sak.

Orsaken är inte att boken i sig skulle vara svår, men den är uppbyggd så att man först långt in i läsningen förstår vad den handlar om. Själva temat är ovanligt och skulle vara intressant att filosofera kring, men gör man det så kan man inte undgå att "spoila" boken, dvs förstöra läsupplevelsen för folk genom att avsjöja för mycket.

För egen del måste jag erkänna att mitt intresse för boken avtog en aning när jag fattade vad det hela gick ut på. Men visst är det en bok man gärna läser, den är humoristisk, den beskriver familjelivets svårigheter på ett medryckande sätt, person- och miljöskildringen sitter rätt bra. 

Ändå är jag inte helt övertygad. Själva "temat", som jag alltså inte ska nämna vilket det är, blir trots allt ganska ytligt behandlat. Författaren borde ha fokuserat mer på det. I stället kastas läsaren hit och dit, och belastas ställvis av ett irriterande pladder.

6 kommentarer:

  1. En bok man ska ha tålamod med, antar jag. Undrar om jag skulle ha det... :-)

    SvaraRadera
  2. Man blir ju nyfiken! Fast det låter lite ohederligt att författaren, om du förstår vad jag menar. Att inte ge ett allvarligt ämne den tyngd det förtjänar, låter lite effektsökeri.

    Jag har just läst Turn of Mind av Alice LaPlante där huvudpersonen är dement. Intressant och skickligt genomfört.

    SvaraRadera
  3. Jo nog var det effektsökeri alltid. Men rätt bra ändå. Undrar om jag tar itu med demensboken, jag har alltid svårt med dem...

    SvaraRadera
  4. Debutsky, vissa böcker kräver ju verkligen tålamod. Och i värsta fall får man rätt lite tillbaka.

    SvaraRadera
  5. Debutsky, vissa böcker kräver ju verkligen tålamod. Och i värsta fall får man rätt lite tillbaka.

    SvaraRadera
  6. Jo nog var det effektsökeri alltid. Men rätt bra ändå. Undrar om jag tar itu med demensboken, jag har alltid svårt med dem...

    SvaraRadera