Den lysande världen av Siri Hustvedt är en roman som luktar konstruktion på långt håll. Intrigen är så artificiell att man inte ett ögonblick tror på den, och det gör att man inte rycks med och känner empati för huvudpersonen.
Principiellt är boken ändå intressant. Den handlar om en kvinnlig konstnär som vill testa om hennes konstverk skulle få större uppmärksamhet ifall de var gjorda av en man. Hon låter tre män presentera hennes verk som sina egna.
Författaren verkar drivas av en stark vrede över de kvinnliga konstnärernas villkor. Säkert har hon en poäng, men kanske problemet är större i USA än i vårt jämställda Norden? Åtminstone lyckas inte jag uppamma någon helig vrede över den orättvisa som drabbar den fiktiva konstnären. Däremot gillar jag konstbeskrivningarna som sådana, eftersom konst intresserar mig.
Det hela skulle ha kunnat bli ganska lyckat, om det inte vore för att smaken av skrivbordsprodukt var så genomträngande. Oändliga filosofiska resonemang och mängder av fotnoter ska ge sken av att boken är en äkta rapport om huvudpersonens bluffprojekt, men i stället för trovärdigt blir det bara tråkigt.
Vissa avsnitt är ändå bättre än andra, och visst skiner det igenom att Hustvedt på många sätt är en bra författare. Slutet med dödsscenen blir nästan berörande, trots att man dittills inte har trott på huvudpersonen som verklig människa.
Vår bokcirkelledare bad var och en av oss beskriva boken med två ord. Jag sa konstruerad och utmattande. Vi var alla överens om att boken är oerhört tungläst. En del tyckte ändå att man fick lön för mödan, själv är jag tveksam.
Principiellt är boken ändå intressant. Den handlar om en kvinnlig konstnär som vill testa om hennes konstverk skulle få större uppmärksamhet ifall de var gjorda av en man. Hon låter tre män presentera hennes verk som sina egna.
Författaren verkar drivas av en stark vrede över de kvinnliga konstnärernas villkor. Säkert har hon en poäng, men kanske problemet är större i USA än i vårt jämställda Norden? Åtminstone lyckas inte jag uppamma någon helig vrede över den orättvisa som drabbar den fiktiva konstnären. Däremot gillar jag konstbeskrivningarna som sådana, eftersom konst intresserar mig.
Det hela skulle ha kunnat bli ganska lyckat, om det inte vore för att smaken av skrivbordsprodukt var så genomträngande. Oändliga filosofiska resonemang och mängder av fotnoter ska ge sken av att boken är en äkta rapport om huvudpersonens bluffprojekt, men i stället för trovärdigt blir det bara tråkigt.
Vissa avsnitt är ändå bättre än andra, och visst skiner det igenom att Hustvedt på många sätt är en bra författare. Slutet med dödsscenen blir nästan berörande, trots att man dittills inte har trott på huvudpersonen som verklig människa.
Vår bokcirkelledare bad var och en av oss beskriva boken med två ord. Jag sa konstruerad och utmattande. Vi var alla överens om att boken är oerhört tungläst. En del tyckte ändå att man fick lön för mödan, själv är jag tveksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar