Böcker som utspelar sig i välbekanta finlandssvenska miljöer blir man alltid glad åt. Om de dessutom har flyt och är lättlästa är det ännu bättre. I romanen Närhelst hon kommer av Jolin Slotte är båda villkoren uppfyllda. Följaktligen är det inga problem att ta sig igenom den.
Boken handlar om en 24-årig studerande som driver omkring på krogar, dricker för mycket, förälskar sig. Ett helt vanligt studentliv med andra ord. Så vanligt att man ibland undrar varför författaren egentligen har velat skriva den här boken. Vilken är den historia hon vill berätta? Två våldtäktsfall finns visserligen med i intrigen, men underligt oengagerat skildrade. Jag får intrycket att våldtäkterna är inströdda i texten för att få in dramatik i den annars rätt bleka berättelsen.
Också personskildringen känns blek. Ingendera av de två huvudpersonerna har några särdrag eller egentligen några karaktärsdrag överhuvudtaget.
På plussidan finns som sagt ett visst flyt i texten och vissa fyndiga formuleringar. Dialogen känns tidvis äkta. Ibland kan texten bli riktigt tät, som när räddningen av de chilenska gruvarbetarna fungerar som parallellberättelse. Men ställvis är språket vacklande och man undrar var förlagsredaktören har hållit hus.
Som helhet känns boken tunn. Slottes debutbok Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer hade en stark intrig, och det saknar jag den här gången.
Boken handlar om en 24-årig studerande som driver omkring på krogar, dricker för mycket, förälskar sig. Ett helt vanligt studentliv med andra ord. Så vanligt att man ibland undrar varför författaren egentligen har velat skriva den här boken. Vilken är den historia hon vill berätta? Två våldtäktsfall finns visserligen med i intrigen, men underligt oengagerat skildrade. Jag får intrycket att våldtäkterna är inströdda i texten för att få in dramatik i den annars rätt bleka berättelsen.
Också personskildringen känns blek. Ingendera av de två huvudpersonerna har några särdrag eller egentligen några karaktärsdrag överhuvudtaget.
På plussidan finns som sagt ett visst flyt i texten och vissa fyndiga formuleringar. Dialogen känns tidvis äkta. Ibland kan texten bli riktigt tät, som när räddningen av de chilenska gruvarbetarna fungerar som parallellberättelse. Men ställvis är språket vacklande och man undrar var förlagsredaktören har hållit hus.
Som helhet känns boken tunn. Slottes debutbok Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer hade en stark intrig, och det saknar jag den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar