Finsk skönlitteratur blir det inte ofta av att läsa, med undantag av ett par intensiva veckor på hösten då jag försöker läsa Finlandiakandidaterna.
Att jag nu också har bekantat mig med författaren Satu Taskinens produktion beror på att jag råkade träffa henne på en fest. Hon berättade att hon är bosatt i Österrike och har gett ut två romaner, vilket gjorde mig nyfiken.
Debutromanen Täydellinen paisti hör till kategorin romaner där allt utspelar sig under en enda dag. I det här fallet handlar det om en släktfest där värdinnan, en invandrarkvinna från Finland, ska bjuda svärmor med familj på stek. Vi får följa förberedelserna för festen, tillredningen av steken, ätandet av steken och vissa andra små händelser som att grannen kommer på besök. Samtidigt tar del av vi huvudpersonens funderingar och minnen.
Satu Taskinen skriver bra och boken bjuder på en del aha-upplevelser, men ibland känns funderingarna inte så originella. En viss ångestladdad stämning vilar över hela släktkalaset och som läsare undrar man vad det egentligen beror på - är det någonting typiskt österrikiskt över atmosfären, eller är det snarare huvudpersonens finskhet som får henne att känna sig så obekväm på sitt eget kalas?
Gärna skulle jag ha fått en mer konkret inblick i hur man som finländare anpassar sig till Österrike. Överhuvudtaget är Österrike en vit fläck på min karta, lika mycket nu som innan jag läste boken. Men författarens avsikt är absolut inte att bjuda på någon vardagsrealism. Konceptet är snarare en form av medvetandeström.
Författarens andra roman Katedraali utkom ifjol, Här är upplägget liknande, allt sker under en och samma dag då en familj samlas till begravning. Också här får vi följa huvudpersonens funderingar i en ändlös medvetandeström.
Hur det nu kommer sig är mitt tålamod mindre med bok nummer två. Jag kommer ideligen på mig med att glida iväg i min egen medvetandeström, långt bort från bokens värld. Till sist ger jag bara upp och för boken halvläst tillbaka till bibban.
Som läsare är jag intrigcentrerad, måste jag medge. Ska jag läsa en bok utan dramaturgi måste den vara fullkomligt briljant. Den måste blixtra av poesi, av träffande formuleringar, av psykologisk insikt, av visdom. Vem klarar av att skriva en sådan? Inte många. Intrigen är nog skelettet som håller ihop de flesta böcker. Ja, hur många böcker har man inte läst som varit språkligt och till och med psykologiskt urusla men ändå trollbundit tack vare en spännande intrig.
Att jag nu också har bekantat mig med författaren Satu Taskinens produktion beror på att jag råkade träffa henne på en fest. Hon berättade att hon är bosatt i Österrike och har gett ut två romaner, vilket gjorde mig nyfiken.
Debutromanen Täydellinen paisti hör till kategorin romaner där allt utspelar sig under en enda dag. I det här fallet handlar det om en släktfest där värdinnan, en invandrarkvinna från Finland, ska bjuda svärmor med familj på stek. Vi får följa förberedelserna för festen, tillredningen av steken, ätandet av steken och vissa andra små händelser som att grannen kommer på besök. Samtidigt tar del av vi huvudpersonens funderingar och minnen.
Satu Taskinen skriver bra och boken bjuder på en del aha-upplevelser, men ibland känns funderingarna inte så originella. En viss ångestladdad stämning vilar över hela släktkalaset och som läsare undrar man vad det egentligen beror på - är det någonting typiskt österrikiskt över atmosfären, eller är det snarare huvudpersonens finskhet som får henne att känna sig så obekväm på sitt eget kalas?
Gärna skulle jag ha fått en mer konkret inblick i hur man som finländare anpassar sig till Österrike. Överhuvudtaget är Österrike en vit fläck på min karta, lika mycket nu som innan jag läste boken. Men författarens avsikt är absolut inte att bjuda på någon vardagsrealism. Konceptet är snarare en form av medvetandeström.
Författarens andra roman Katedraali utkom ifjol, Här är upplägget liknande, allt sker under en och samma dag då en familj samlas till begravning. Också här får vi följa huvudpersonens funderingar i en ändlös medvetandeström.
Hur det nu kommer sig är mitt tålamod mindre med bok nummer två. Jag kommer ideligen på mig med att glida iväg i min egen medvetandeström, långt bort från bokens värld. Till sist ger jag bara upp och för boken halvläst tillbaka till bibban.
Som läsare är jag intrigcentrerad, måste jag medge. Ska jag läsa en bok utan dramaturgi måste den vara fullkomligt briljant. Den måste blixtra av poesi, av träffande formuleringar, av psykologisk insikt, av visdom. Vem klarar av att skriva en sådan? Inte många. Intrigen är nog skelettet som håller ihop de flesta böcker. Ja, hur många böcker har man inte läst som varit språkligt och till och med psykologiskt urusla men ändå trollbundit tack vare en spännande intrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar