En vacker dag låg Oscar Levertins vänner av Martina Montelius på mitt skrivbord på jobbet. En kollega hade misstänkt att detta var boken för mig. Och onekligen - vad skulle kunna intressera mig mer än en roman om en kulturtant på litteraturkryssning!
Upplägget i boken är delikat - mängder av jobbiga intellektuella, både författare och läsare, konfronteras med varandra på en Finlandskryssning. Huvudpersonen har grundat föreningen Oscar Levertins vänner, men förhåller sig passionerat också till många andra författare. Bland annat börjar hon på fullt allvar planera ett mordförsök på en kryssningsdeltagare som inte förstår att uppskatta Joyce Carol Oates.
Oscar Levertins vänner är alltså så långt en satirisk bok som driver med oss bokälskare och våra små egenheter. Upprördheten när någon ogillar ens egna favoriter känns så väl igen!
Litteraturhänvisningar finns det förstås gott om i boken, och ibland är som bekant verkligheten underbarare än dikten. Romanen "Blod och tarmar i plugget" trodde jag var ett av författarens mer lyckade skämt, men den existerar faktiskt i verkligheten. Också Oscar Levertin har funnits på riktigt, vilket jag för säkerhets skull kollade upp på Google.
Språkligt är boken mästerlig. Författaren måtte ha slipat och mejslat varje formulering som i en dikt. (Hon är förresten dotter till den berömda poeten Kristina Lugn.)
Trots allt detta kan jag inte helhjärtat tycka om boken, av två orsaker.
För det första ogillar jag sexskildringar med naturalistisk beskrivning av organ och kroppsvätskor. Sådana finns det alltför många av i boken, till råga på allt med mängder av riktigt groteska detaljer. Den unga författaren tycks tycka att sex mellan människor i övre medelåldern är oerhört motbjudande.
För det andra har jag svårt att smälta den eviga incesten som är så populär i skönlitteraturen. Att huvudpersonen är ett incestoffer gör att skrattet, som det heter, fastnar i halsen. Visst kan humor och satir rentav fördjupa en berättelse om våld och förtryck, men i det här fallet blir diskrepansen mellan lustigheterna på kryssningen och huvudpersonens mardrömslika uppväxt alltför stor.
Så småningom får man en känsla av att boken egentligen inte alls är humoristisk, som den gav intryck av i början. Ett originellt upplägg mynnar ut i klicheer. Det blir inte den dråpliga och samtidigt inkännande skildringen av en kulturtants själsliv som man hade hoppats på, utan det blir en sedvanlig skildring av incest och kvinnoförtryck. Men visst skiljer sig boken trots detta från mängden, på grund av det färgstarka språket.
Upplägget i boken är delikat - mängder av jobbiga intellektuella, både författare och läsare, konfronteras med varandra på en Finlandskryssning. Huvudpersonen har grundat föreningen Oscar Levertins vänner, men förhåller sig passionerat också till många andra författare. Bland annat börjar hon på fullt allvar planera ett mordförsök på en kryssningsdeltagare som inte förstår att uppskatta Joyce Carol Oates.
Oscar Levertins vänner är alltså så långt en satirisk bok som driver med oss bokälskare och våra små egenheter. Upprördheten när någon ogillar ens egna favoriter känns så väl igen!
Litteraturhänvisningar finns det förstås gott om i boken, och ibland är som bekant verkligheten underbarare än dikten. Romanen "Blod och tarmar i plugget" trodde jag var ett av författarens mer lyckade skämt, men den existerar faktiskt i verkligheten. Också Oscar Levertin har funnits på riktigt, vilket jag för säkerhets skull kollade upp på Google.
Språkligt är boken mästerlig. Författaren måtte ha slipat och mejslat varje formulering som i en dikt. (Hon är förresten dotter till den berömda poeten Kristina Lugn.)
Trots allt detta kan jag inte helhjärtat tycka om boken, av två orsaker.
För det första ogillar jag sexskildringar med naturalistisk beskrivning av organ och kroppsvätskor. Sådana finns det alltför många av i boken, till råga på allt med mängder av riktigt groteska detaljer. Den unga författaren tycks tycka att sex mellan människor i övre medelåldern är oerhört motbjudande.
För det andra har jag svårt att smälta den eviga incesten som är så populär i skönlitteraturen. Att huvudpersonen är ett incestoffer gör att skrattet, som det heter, fastnar i halsen. Visst kan humor och satir rentav fördjupa en berättelse om våld och förtryck, men i det här fallet blir diskrepansen mellan lustigheterna på kryssningen och huvudpersonens mardrömslika uppväxt alltför stor.
Så småningom får man en känsla av att boken egentligen inte alls är humoristisk, som den gav intryck av i början. Ett originellt upplägg mynnar ut i klicheer. Det blir inte den dråpliga och samtidigt inkännande skildringen av en kulturtants själsliv som man hade hoppats på, utan det blir en sedvanlig skildring av incest och kvinnoförtryck. Men visst skiljer sig boken trots detta från mängden, på grund av det färgstarka språket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar