Lolitas fader

Det var egentligen inte Lolita som gjorde att jag fastnade för Vladimir Nabokov, även om jag nog i tiden imponerades av den fasansfulla berättelsen. Romanen Kung dam knekt imponerade ännu mer. Jag läste den när jag bodde i S:t Petersburg - den första europeiska skildringen av ett nazistiskt sinne, har den kallats.

Som nybliven Nabokov-beundrare måste jag förstås sedan besöka hans födelsehem som numera är museum. Stämningen i museet är helt magisk, mörka vackra rum fulla med fjärilar ur författarens omfattande samling. Han var nämligen också entomolog...

En författare som först flyr undan den ryska revolutionen och sedan blir världsberömd för en roman om en pedofil - ja, där finns så att säga ingredienser till en intressant självbiografi. Konstigt nog är Nabokovs självbiografi Låt höra av dig, minne (eller Tala, minne, som den heter i någon av utgåvorna) överraskande tråkig.

Långa sjok ägnas detaljerad släktutredning som inte är så intressant för utomstående. Personskildringarna är inte så levande som de ofta är i memoarer, och språket överskrider emellanåt den hårfina gränsen mellan briljans och krånglighet. Men visst finns här också härliga avsnitt med stämningar från det svunna Tsarryssland.

I hopp om att igen få läsa något lika lysande som Kung dam knekt lånade jag ytterligare två romaner av Nabokov. Sebastian Knights verkliga liv är en fiktiv biografi över en författare. Den är ställvis ganska finurlig och stämningsfull, men lämnade mig rätt oberörd. Blek låga bygger i viss mån på samma idé - en fiktiv kritiker dissekerar en diktsamling. Den var alltför krånglig för mig och jag orkade inte läsa slut den.

Just nu känner jag inget behov av fler Nabokov. Jag minns i stället Kung dam knekt med entusiasm och läser kanske någon gång om den.