En lysande självbiografi

För länge sedan läste jag en roman av Jeanette Winterson utan att vara imponerad. Desto större var min glada överraskning när det visade sig att hennes självbiografi Varför vara lycklig när du kan vara normal är helt underbar.

Winterson blev bortadopterad då hon var sex veckor gammal och biografin handlar till stor del om hennes monstruösa adoptivmor, i boken genomgående kallad Mrs Winterson. Mrs Winterson var en stor personlighet, färgstark och originell - och emotionellt svårt störd. Att växa upp med en sådan förälder är något som man tvingas bearbeta resten av livet. I sin självbiografi gör författaren det med en blandning av humor och förtvivlan som är helt oemotståndlig.

Men förutom en charmig beskrivning av en hopplös människa är boken också en nästan  antropologiskt exakt men samtidigt humoristisk skildring av arbetarklass-England på 1960-talet. Winterson är lesbisk vilket förstås inte gör det lättare att växa upp i ett samhälle med starka traditioner.

Och som om allt detta inte var tillräckligt så hamnar läsaren dessutom rakt in i en andlös spännande jakt på författarens biologiska mamma.

Efter att ha läst självbiografin var jag såpass intresserad av fenomenet Winterson att jag beslöt göra ett nytt försök med hennes romaner.

Passionen utspelar sig under Napoleonkrigen. En fransk soldat sammanträffar med en italiensk prostituerad under fälttåget i Ryssland. Det låter krystat, och det är det också, men i det här fallet inte på ett störande sätt. Intrigen är inte avsedd att vara realistisk, utan består snarare av sagor och skrönor.

Berättelsen är poetisk och ibland rätt sympatisk. Jag gillar den faktiskt, men en läsupplevelse i klass med självbiografin är den inte. Till det är den ändå alltför fragmentarisk och konstlad.

Samma sak gäller romanen Fyrväktaren, som är ännu mer fragmentarisk. Den handlar om en föräldralös flicka som bor i en fyr, men berättelsen splittras av allehanda skrönor och hopp hit och dit i handlingen. Efter att ha läst självbiografin känner jag en viss sympati för romanens huvudperson, vars öde påminner om författarens. Tidvis fängslas jag av berättelsen, eller berättelserna, tidvis känns de bara bisarra.

Kort sagt, hittills är självbiografin det överlägset bästa jag läst av Winterson, och det känns inte som att jag har behov av att läsa fler av hennes romaner.